Den alldeles uppenbara kopplingen mellan scientologin och strävan efter ett körkort. Satt på ett informationsmöte idag. Kändes som en scen ur en Ernie-episod. Sid var någonstans i hasorna och gned händerna. Själv var jag på mottagarsidan. Saken är den att jag hatar gemensamma lektioner där självständigt tänkande åker ut bakvägen och allting som finns kvar är talföra dumskallar som säger exakt vad predikaren vill höra för att ta församlingen vidare till nästa nivå. Hur skapar man denna grupp av dumskallar? Enkelt. Mata dem med frågor så självklara att alla blir osäkra på vad i helvete det är som pågår. Samtidigt är frågorna så luddigt formulerade att endast en person i luddigt tillstånd kan slita sig från hopplösheten som uppenbarar sig i svaret.
Liksom inom scientologin ska vi betala avgifter för allt. Om du av en händelse har några pengar kvar när du slutligen får sitta i en bil är du uppenbarligen åtminstone rik på pengar. Även inom Scientologin krävs stora mängder pengar för att nå någon form av frälsning. Scientologin erbjuder kurser som ska göra kursdeltagarna immuna mot radioaktiv strålning. Körskolorna erbjuder dig kurser som ska göra dig säkrare mot trafikolyckor. Sannolikheterna känns ungefär detsamma. Handledaren fick lite smågrejer emedan jag inte fick någonting. Kunde dom jäklarna inte åtminstone gett mig en påse bilar? Känns inte som om jag kommer närmre än så. I likhet med ett antal kända sekter gick vi igenom en 20-stegsplan som ska göra oss till fullvärdiga medlemmar i någonting jag inte för närvarande förstår mig på.
Jag tror hon gick igenom hur man kryper med bilen. Eller inte hur som i hur utan snarare som i hur viktigt det är att kunna krypa med bilen. Brukshundsrörelsen har en liknande uppfattning om sina hundar. Denna rörelse brukar jag också jämföra med sekter men med långt mer skrämmande resultat. Har svårt att koncentrera mig på rätt saker och börjar undra över varför allting vi organiserar i slutändan blir så konstigt? Handledarna fick lära sig att allting förändrats sedan de blev medlemmar. Tiderna förändras men tiden är sig lik. Ibland går den för sakta. Ibland för fort. Den lyssnar inte när du skriker fot. Inser plötsligt att jag likt Homer Simpson står med fingret i upphöjd position, rösten höjd till profetiska volymer och omgivningen tyst och lyhörd. Viggar lite med fingret och kan inte tänka på någonting annat än en kall öl med lite navelludd. Jag har väldigt lite navelludd och vet inte om det passar ihop så bra med öl. Bob Dylan sade att man inte ska kritisera vad man inte förstår. Kloka ord även om de lämnar mig i tysthet. Det känns som om högra hjärnhalvan är Dylan och vänstra är Homer. Du vet nog vilken sida som är mest dominant. Doh.

Min kollega på jobbet har till trots av en lång rad händelser fått för sig att han vill tala med mig om hur man ska tyda symboliken ur Alice i underlandet. Jag säger bara vad jag ser när jag tänker på sagan. Det är ingen ursäkt men tiden springer iväg med mig innan jag vaknat. Inte för att jag skriver i sömnen men nog fasen skulle man kunna tro det. Näh... nu räcker det. Det är kört.

As the present now
Will later be past
The order is
Rapidly fadin'.
And the first one now
Will later be last
For the times they are a-changin'.
Bob Dylan
11:29 PM [kommentar]

Borde mer konkret skriva om vad jag egentligen upplever under en dag. Blog rules apply. Det är bara så att jag inte är intresserad av avrapportering. När jag gör ett inlägg sätter jag mig bara och ser vad fingerjäklarna ganska vårdslöst slänger ifrån sig. Bloggens namn är ingen tillfällighet. Jag gillar att flyta fram och snappa upp små tankefragment som vandrar omkring i armlängds närvaro. Just nu tänker jag på att jag saknar min egen dator där min egen musik finns. Nu ser jag ut genom fönstret till baksidan av gården och ser en liten jordklimp som liknar ett surt ansikte. Funderar spontant på att hugga tag i en spade och gå ut. Just nu lyssnar jag på Beyonce av någon anledning. Nemo sover bakom stolen och jag väntar väl egentligen på att en hare ska passera fönstret. Nu bytte jag musik till Marilyn Manson, vilket ger mig anledning att oro mig för tonläget på inlägget. Funderar över vad jag vill ha. Små radiostyrda gangstergubbar med stora hattar jag kan stampa på . Gå inte så hårt åt verkligheten. Den är skör som bladguld. Det slår mig att jag borde lägga undan de där filosofiböckerna jag inhandlat. Samtidigt kommer jag sällan särskilt långt i dem innan jag spårar iväg in i en värld där jag sköter tänkandet och alltings existens gråter. Viljan att äta är större än hungern att veta. Vet inte vem, om någon sagt så förut men jag letar efter ostbågar. Det är bättre att konsumera tillvaron än förstå sig på den. När man väl ätit allt finns det ingenting kvar att förstå och då är jag allvetande. Som en SSAB:are. Sänker huvudet i någonting som simulerar en tankepaus.

Kniper händerna för allt i hela världen. Allting rinner ur och frustrationen erbjuder sig skamlöst villkorslöst. Ser hur bitarna av förväntan rasar ner mot marken nedanför. Åter igen har jag konstruerat någonting som verkligheten avvisade. Stötte framåt med all energi i världen men fötterna nådde aldrig marken. Tycker mig höra röster men allting låter bara hånfullt. Tittar i avsmak upp med en blick sårbart förbannad och fylld med allt annat än beslutsamhet. Jag vet helt enkelt inte vad jag ser på. Ser på världen på ett sätt som mer och mer skadar mig. Jag vill se Bumbibjörnar, Bamse, Bambi förhelvete. Djuriskt snälla attribut.

Jag måste ha slumrat till och någonting hände. Världen hade en egen vilja utanför min egen. Maler och maler vidare trots att jag inte är där. Varför i helvete blev världen så skrytsamt avancerad? Var det när jag såg V det hände. När Donovan smög in i skeppet och Diana slukade råttor? Filosofiböckerna erbjuder inga lösningar men väl en vacker rad av intressanta cirklar jag kan vandra vidare i. Det man lämnar bakom sig stannar där på sin jurtjyrkogård. Som de där gångerna man såg på Bagen och Cia Berg. Som när Macahans gick för första gången. Som den där känslan julaftonsmorgonen framkallade då. Allt det där är borta men samtidigt lämnar det aldrig oss.

Men var fan är harjäveln? Allt det där andra visste jag redan men cirkeln var väl intrampad och jag känner mig bekväm. Fötterna är tryggt invaggade i luddiga tofflor som vägrar nudda vid marken. Funderar på varför de flesta som känner mig säger att jag är lugn. Förmodligen så där långsamt sävlig. Förmodligen trög. Upplever själv att jag mest hela tiden slungar omkring tankar och försök till omvärldstolkningar. Det är dock inte särskilt mycket av allt det där som når fram till talorganet. Det ligger inne i huvudet och studsar omkring och får mig att glömma bort kroppen och omgivningen. Det är inte för att jag är lugn. Jag är inte helt närvarande bara. Eftersom det verkar krävas omfattande olyckor för att jag ska bli helt närvarande föredrar jag det förblir så.

Tror jag ska gå och krama en hund. Allt det där var en lögn. Ställer mig upp och gravitationen har inte glömt mig. Tänker på vad en autonom process är och inte är. Nemo ställer sig sömnigt upp och sträcker på sig. Jag böjer mig ner och kramar om honom. Känner för stunden inga tankar. Upplever istället en stund av välbefinnande.

Samtidigt vet jag att haren passar på att springa förbi just nu när jag inte tittar. Säger åt Nemo att vi ska gå och lägga oss. Båda verkar löjligt glada i den tanken.

Det vore onekligen hemskt om vi mår som bäst när vi sover.
1:43 AM [1 kommentar]

Gräsklipparen slet med gräset. Jag gick och funderade på de där stunderna av fullständig klarhet som vissa säger kan förekomma. Oftast sägs de inträffa när det redan är försent och den tänkande är på god väg att dö eller har hamnat i en än värre situation. Det är redan vetenskapligt bevisat att vi tänker snabbare i situationer av fullständig oreda. Personer som upplevt det hela säger att det känns som att tiden går sakta. Det jag funderade på var om man inte borde ställa i ordning några väl valda frågor att använda när fullständig klarhet inträffar. Jag upplever det i dagsläget som om vi slösar bort dessa gyllene tillfällen på att hålla oss vid liv. Risken är att den som ställer frågorna inte befinner sig i samma tillstånd av snabbtänkthet och därför inte förstår svaren. Det finns också en övervägande risk att den snabbtänkte hamnar i ett mycket dåligt läge rent överlevnadsmässigt, men det visste vi redan.

Jag kommer ihåg när jag jobbade i Israel och blev påkörd av en traktor när jag höll på att bygga upp en hög med metallsprinklar på en plattform. Jag hörde traktorn och hann vända mig för att se att kollisionen var oundviklig. Kollisionen slängde mig bakåt, genom hela högen av sprinklar som flög åt alla håll innan jag slog i marken några meter bakom den nu förstörda sprinklerhögen. Jag tänkte aldrig i luftfärden på hur ont det där borde gjort. Det tycktes ta en evighet för mig att plöja genom alla sprinklers och sedan landa på marken. Jag svor över att en halvtimmes jobb var förstört innan jag landat. Min kompis Peter trodde jag dött i kollisionen och kom likblek i ansiktet springandes till mig. Hoppade dock speedat upp på benen och började i vild förtvivlan samla ihop sprinklarna igen. Peter fick slita mig från stället eftersom jag vägrade inse att jag blödde lite överallt. Jag upplevde det dock en smula som om kroppen gick på alldeles för jävla mycket energi. Jag skakade och var allmänt ryckig. Om jag bara haft en bra fråga att ställa mig själv då. Det enda jag brydde mig om var sprinklerjäklarna. Mitt beteende efter olyckan och förvisso några detaljer till ledde till att alla började kalla mig The Machine. Vad det nu än var som gav mig det smeknamnet var inte snabbtänkthet en del av ekvationen. Varför skrek jag inte bara ut meningen med livet där i luften?

Då hade vi sluppit tjatet kring den mest slitna frågan inom filosofin. Jag har dock ett svar och det tror jag många andra också har. Att basunera ut detta svar till världen utan att förstöra den bräcklighet som bär upp den är omöjlig. Någonting så skört och vackert håller bara för en vindfri viskning.

Gräsklipparen stannar bakom huset. Försöker förtvivlat dra igång den igen men bränslet är slut. Den har dock plöjt på bra och lämnat synbara spår. Fantastisk liten mackapär trots att den bara är en maskin.
1:04 AM [kommentar]