Nu är jag arg igen. Sverker vill du bli min vän? Jag hade kunnat erbjuda finfina soptunnor om de inte blåst bort.

Vandrar från jobbet längs en cykelväg. Möter en kvinna som vandrar på fel sida vilket tvingar ut mig på fel sida också. Hon verkar inte riktigt hemma men jag hör henne prata för sig själv. Någonting om att det inte spelar någon roll. Ännu en bit längre fram möter jag en tjej med barnvagn. Ni som kan er historia vet om att barnvagnar försöker ta livet av mig. Mycket riktigt går hon också på fel sida vilket trycker ut mig mitt i cykelvägen där halvgalna ssab:are numer flyger förbi. Upptäcker att situationen gör mig irriterad. Tänker samtidigt på den förvirrade kvinnans kommentar när vi passerade varandra. Den var inte menad till mig utan hon pratade med någon jag helt enkelt inte kunde se. Men nu begrep jag plötligt sammanhanget. Jag är överprogrammerad med små regler och syntaxer som styr hur jag ska agera och fungera i varje situation. Någon fyrtiotalist(jo de är verkligen skyldiga till allt) lade när jag var liten in den regeln i huvudet om var jag ska befinna mig på en cykelväg. När mina regler rubbas går jag och blir märkbart irriterad. Men det slår mig nu att det inte är mina regler. Det är någon annan som tycker att jag ska gå där. Jag som den duktiga idiot jag är anpassar mig och upprätthåller systemet. Kvinnan visste plötligt bättre. Hon förstod att det inte spelade någon roll. Insikten hade förvisso gjort henne knäpp. Det är nu jag går och blir uppretad över hur varje steg och aktion jag utför känns förutbestämd av någon annan. I makroperspektiv skiljer jag mig ingenting från en arbetsmyra. Hur ska jag någonsin kunna känna mig helt avslappnad med denna jäkla fyrtiotalistiska hålkortsmaskin stämplandes i hjärnans inre vrår? Spinning Jenny kunde slås sönder och samman med träskor men denna nya insikt om världen är svår att få överblick om. Jag går in på Coop och köper en ananas. Två faktiskt. Helt jävla oväntat.

Så jag beslutar mig för att agera en smula annorlunda i fortsättningen. Sneglar på cykelvägen. Vi ses på närmaste akut.

Hey baby
Take a walk on the wild side
Lou Reed
5:14 PM [2 kommentarer]

Carpe Diem. Jag är relativt nära att ogilla uttrycket. Jag minns artikeln Disneyland after dark. Den hade ingenting med norska pudelrockare att göra. Den skrevs av William Gibson, en av cyberpunkens större författare. William Gibson är ingen teknologisk nörd trots de romaner som slog volter i min hjärna som tonåring. Han är mer en betraktare av det teknologiska samhället. Han är inte helt förtjust i åsynen alla gånger. Disneyland after dark läste jag för första gången omkring 1995. Jag grävde fram artikeln från ett Internet som inte visste vad trendbloggar var. Jag tror den skrevs för magasinet Wired, som hade en hemsida jag på den tiden hängde konstant på. Han skrev om Singapore. Den svenska regeringen hyllade på den tiden offentligt de framsteg Singapore gått igenom. Gibson reste dit och gav en annan syn på saken. Det han såg var ett känslokallt övervakningssamhälle som krävde passerkort för att du skulle få komma in i staden. De fattiga förpassades till soptipparna utanför stadskärnan. Jag tror att Gibson var rädd för tanken att vi någonstans i det råttbosamhälle som skapades skulle glömma bort oss. Att vi blir så inne i skiten att den slutar lukta. Att vi blir fångade av dagen och likt en tsunami sveps iväg från självständigt tänkande.

Tanken slår mig när jag står utanför Coop Forum en fredag. Jag gillar också att leka betraktare. Stannar utanför bilen och studerar människorna som försöker samla ihop sig själva. Är de mitt uppe i dagen? Är jag utanför med tomma händer? Varför vill jag därifrån?

Jag tror att många gör någonting alldeles för vräkigt av tanken på att fånga dagen. Att dagen är någonting väsentligen åtskiljt från vardagen likt två världar åtskilda av ett beslut. Det kanske är teknologin som skiljer oss från dagen? Släpper taget om tanken och går ut med Nemo.

Varje gång jag ser honom känns det som om jag är ytterligare en tanke på spåret. Men jag når inte riktigt dit.

De som känner mig väl vet att jag inte gillar filmen Döda poeters sällskap. Jag såg den under gymnasietiden med klassen och svenskalärarinnan. Sedan hölls det flera väckelsemöten under lektionerna efteråt. Till slut fick jag nog och sågade filmhelvetet under en allt för långt gången seans. Jag var nog inte så slipad och välformulerad på den tiden vilket också avspeglade sig i svenskalärarinnans ansikte. Det jag dock fortfarande är nöjd över är att jag hade en helt egen tankebana och vågade stå fast vid den. Det blev dock jävligt tyst i klassrummet. Jag antar att jag fångade ett ögonblick då. En ljuv sekund av fullständig njutning innan helvetet kom som en jordbävning över mig.

Slänger iväg en pinne till Nemo som slänger sig upp i luften och fångar den akrobatiskt innan han landar. Det hela är över på ett ögonblick.
1:13 AM [kommentar]

Känner ibland en nostalgisk känsla av 70 och 80-talet. Känslan kan förnimmas från en doft eller ren syrebrist. Dofter är fantastiska genvägar till gömda minnesbanker men det kan leda till viss frustration när den nostalgiska känslan inte går att härleda till ett minne. När jag var tre år gammal snodde jag en marsipantupp ur ett skåp hemma men blev upptäckt mitt i dådet. Den lilla situationen har lett till att jag känner viss skuld vid åsynen av marsipangodis. Jag gillar dock marsipan. Situationen är komplex. Det finns en lätt rubbning i initialprogrammet som skapat en tankeavgrund jag inte vill snubbla in i. Lite snubblande och ramlande är helt okej men när ekot av mitt eget inre vrål är det enda som håller mig kvar vid förståndet bör all tankeverksamhet avledas på andra uppdrag.

Jag har blivit en förgörare av världar!

Citatet är Oppenheimer´s efter den första kärnvapentesten. Sedan gav han sig i kast med att utveckla vätebomben. Ett arbete ska göras grundligt.

Aspiranten Anderw T Wilkings tänkte förmodligen samma sak där han satt på toalettbrättet i den mulltoa som installerats i ett skjul utanför det han var positionerad att vakta. Tidningen i hans händer, ett äldre vältummat nummer av Popular Theory gav honom inga större insikter. Det mest upphetsande i den tidskriften var reklamen. Som alltid i amerikanska populärmagasin bestod tidningen mest av reklam som gjorde artiklarna svåra att hitta. Aspirant Andrew var inte det minsta intresserad av vetenskap. Det var inte så han var uppfostrad. Det han vaktade intresserade honom förvisso. Det som gjorde honom nyfiken var mestadels det faktum att han inte hade en jävla aning om vad det var. Byggnaden han vaktade var som en jävla jättejulklapp tre dagar innan juldagen. Jävla skitgöra muttrade Andrew och bläddrade ointresserat mellan bladen. Det var i osedda ögonblick som detta han kunde träna på sin attityd. En attityd var viktig, det förstod han. Som aspirant var hans roll den som en ja-sägare utan någon större personlighet. Personlighet kunde vara jävligt irriterande om den inte var invand och väl inrotad. Andrew tränade sig på en uppsättning av slogans och repliker som sedan skulle utgöra grunden för den personlighet han ville förknippas med. När han väl var en i gänget skulle han vara redo för det. Inget tal om den saken. Fucking Clint Eastwood, tänkte han och fyrade av en stenhård blick. Skjulets provisoriska plåtdörr darrade inför särskådningen. Andrew var 21 år gammal och kände sig för tillfället odödlig. I sitt hölster som nu låg nerhasat längs anklarna fanns förlängningen av hans arm. En semiautomatisk sigpro-pistol med 9mm kaliber låg säkrad i hölstret vid hans högra fot. Byggnaden som tornade upp sig utanför skjulet var Millstones delstatspolis stora ansvar. De var förpliktade att bevaka byggnaden och hade gjort det i snart sextio år. Orsaken till varför delstatspolisen bevakade denna byggnad var familjen Deerthorns uttryckliga krav på att de skulle utföra den uppgiften. Ett litet krav kan tyckas eftersom familjen stod för merparten av delstatspolisens årliga budget.

Lars Deerthorn var delstatens store entreprenör och välgörare. Under efterkrigstidens första år byggde han upp det imperium som nu stod under namnet Deerthorn Industries. Det Lars byggt upp var en stålindustri som hyste jobb åt större delen av staden Kent. Kent var inget mer än en håla under slutet av fyrtiotalet. Nu hyste staden omkring 70000 innevånare och var i sanning en tilltalande oas i landskapet.

Få visste att Lars - även kallad Larsen - var en sabeltandad midsommarvampyr. Denna avledning från tidigare tankebanor var kanske oväntad. Vi är konstruerade att hela tiden försöka se framtiden innan den händer. Förutse mönster och läsa av situationer. När vi ser en film konstruerar vi kontinuerligt var filmen är på väg. Larsen gjorde ett saltomontalhopp och högg offret i nacken till rytmen av en sommarnatt.

Andrew's livssituation är helt enkelt fördömd. Det framgår av texten. Men jag inledde skrivandet i en nostalgisk tillbakablick. Marsipan ta mig fan. Moviebox. Påminner mig absolut om när jag under värnplikten utsågs att smuggla tillbaka en moviebox till uthyraren under en dag vi tilldelats utgångsförbud. När vi blir nostalgiska tänker vi mycket sällan på kottar trots att kottar fanns på 80-talet. Jag inser att det inte går att trassla sig ur detta inlägg med hedern i behåll.

I framtiden ser jag mig själv göra någonting helt annorlunda.
10:57 PM [kommentar]

Det finns saker jag hatar. Jag hatar i synnerhet personer som kommer farandes med jantelagen och talar om den svenska avundsjukan. Jag hatar människor som tror att en kundvagn i butiken måste föras fram så konstnärligt som möjligt. Jag hatar människor som tror att IPRED och liknande lagar är till för att skydda mänskligheten. Jag hatar new age-kommersialismen. Jag avskyr människor som beskriver sig själva som extremsportare. Jag är likgiltig till alla former av religioner. Jag hatar konstnärlig exponering och ambition utan talang. Jag hatar människor som säger att miljöförstörningen är överdriven. Jag hatar tanter som tar så in i helvete med tid på sig att betala minsta lilla artikel på mataffären. Jag hatar Facebook och dess form av social integration som till stor del är lika jävlig som den mobiltelefonen tillfört livet. Jag hatar barnvagnar i flock som uppenbarligen är ute efter att ta livet av mig. Jag hatar människoflockar förbundna i förbund, föreningar, unioner, sekter eller klubbar. Jag hatar känslan av att sakna det jag älskar. Jag hatar när kroppen går sönder innan drivet tagit slut. Jag hatar sjukdomar som inte hittar ut. Jag hatar kreationister som försöker gömma sig bakom uttrycket intelligent design. Jag hatar att poker numer återfinns på sportsidorna. Jag hatar egoistisk feminism som dömer männen och bara vill plocka godbitarna ur livet. Jag hatar att jag inte hinner med allt jag vill göra i livet. Jag hatar att minnet håller som hårdast om de saker jag helst vill glömma. Jag hatar när vreden kommer krypandes och får mig att må dåligt.

Framförallt hatar jag att hata. Jag vill bara vara snäll och i stort sett menlös. För det mesta lyckas jag.

Men ibland kommer det vällande över mig. Jag hatar verkligen veterinärer som inte kan sitt jobb.

1:41 AM [897 kommentarer]

En liten helg har varit på besök och jag har målat fönster. Ramen som håller i glaset för att vara riktigt tydlig inför de bokstavstrogna. För att komma in i det rätta sinneslaget tog jag på mig en grön nätbrynja och basker. Jag arbetade i och för sig bara med en färg men formerna finns i fantasin. Vet inte varifrån tvivlet kommer, kanske är det från tidigare erfarenhet men innan jag började kändes det inte som om någonting var under kontroll och slutprodukten fanns uppe på ett berg som krävde syrgas. Slipandet gick i och för sig ganska tillfredsställande men inför det första målartaget kände jag mig som bambi på hal is. Hakade loss fönsterna och lade dem på det tidningstäckta golvet. Skruvade loss alla gångjärn och handtag. Regnet öste utanför vilket jag löste genom att fälla ner solskyddskapporna. Martin Timell tamejfan! röt jag med en förhållandevis fransk dialekt(basker, brynja) för att pumpa upp modet. Tittade på penselkittet och begrep ingenting. Det finns hur många penslar som helst. Vad deras former utformar för funktion har jag inte den blekaste aning om. Jag gissar att de sprider ut färgen över en yta men utöver det finns det nog någonting jag inte vet. Den pensel som väljs ut är förmodligen avsedd för målning av brännskadade betongplintar men hur i helvete skulle jag veta det? Jag bär basker och brynja och ett tekniskt sinneslag skulle bara förstöra hela atmosfären. Utöver detta bär jag kalsonger. Utan minsta tvivel en imponerande syn. Det är tur att jag är van vid mig själv.

Det är farligt och ofta onödigt att ta beslut. Våga vara obeslutsam och om någon undrar varför säg att du väntar på att övriga världen ska hinna ikapp. Du är en levande spjutspetsteknologi på väg mot bullseye. Du vet mycket väl hur trist det är att vara den första på festen hela tiden. Låt någon annan ta besluten. Låt världen hjälpa sig själv. Delegera och gå och ta dig en kall öl. Men först: ta det där jävla första penseltaget. Hela visionen av vad du ska och bör göra ersätts av synen av vad du faktiskt gör. Stämmer de båda dåligt överrens. Gå och ta dig en kall öl. Win win situation as they say. Nu kanske du tror du är smart när du tänker att det där första penseltaget är ett beslut. Om du burit basker hade du varit medveten om vägar att kringgå beslut och ändå få någonting att hända. Det händer olyckor hela tiden och de behöver sannerligen inte mycket matnyttigt på benen för att utföra sitt arbete. Bär man basker och brynja är det bara en tidsfråga innan olyckor drabbar en. När den väl händer så arbetar man bara vidare och vältrar sig i olyckans hjärta och smärta. Hämningarna försvinner vid tanken på fullständig ansvarsfrihet. Du kunde inte rå för det. Säg att du tror på ett deterministiskt universum även om den tanken är absurd. De andra vet inte det eftersom du låter så övertygande och passionerad. Du bär basker och kalsong. Din dag var allt för lång.

Holes
dug by little moles
Into one I fell
all the way to hell
12:21 AM [kommentar]

Min mobil har ett spel som jag använt som mätsticka för den dagliga intelligensnivån. Om jag lirat bra, har följaktligen mitt antagande varit att jag - med min nivå mätt - är i en ganska skarp dagsform eller en något mindre dräglande idiot än vanligt. Häromdagen gick det dock alldeles förjävla dåligt. Smått ilsken satt jag i ett litet förråd och övervägde att stanna där. Så jävla dum var jag. Slog frånvarande igång spelet ytterligare en gång och kopplade bort all tankeverksamhet mot spelrutan. Jag satt och tänkte på hur jag skulle överleva. När en stund gått och jag slutligen får mitt game over blinkar det high score. Inte med den måttfullhet som normalt är att vänta. Jag dubblade rekordet.

Nu visste jag inte längre varken ut eller in. Var jag istället - med mitt mått mätt - ett geni för dagen? Nyss var jag en dumskalle. Kroppen ryckte åt alla håll. Should I stay or should I go? Det irriterar mig så oerhört att jag när rekordet slogs inte var intensivt medveten och tankefokuserad. Jag satt där och drömde och då jävlar i min låda.

Jag valde att stanna en stund till. I telefonen fanns även spelet Guitar Hero. Slog igång det och började lira på karriärläget. I början gick allting lätt. Tre knappar att hålla reda på i ett makligt tempo. Men som alltid bodde det ett fanstyg bakom nästa kurva. Avancerade mig upp till att spela på Expert-nivån. Nu hade jag nästan hela tangentbordet på min lilla telefon att hålla reda på och det i en jävla fart. Små knappar, stora fingrar. Efter femton ackord ur Run to the hills med Iron Maiden blev jag utslängd från scenen.

Sitter kvar en stund till uppenbarligen rädd för världen utanför. Tänker på hur repliken: Jag måste följa mitt hjärta! lät innan 1600-talets slut då mänskligheten trodde att kroppens tankeorgan var hjärtat. Eller de trodde på ett större intellekt som fanns i planeterna och himlakropparna. Det spreds med små andar in i kroppens kanaler och gav oss intelligens.

Men ändå.. I dag har vi ändå en sorts distanserad uppfattning av att viss tankeverksamhet, framförallt känslomässig tankeverksamhet kommer från hjärtat. Vi har även en tydlig uppfattning av att det ibland finns mer än ett huvud som sköter tänkandet. Eller det finns en kvinnlig uppfattning om det manliga tänkandet. Eller oj...

Dit ville jag inte gå men det är trångt här inne och skalman han är trött. Telefonen räcker inte till längre. Mitt batteri är nästan slut och rädslan kommer farandes. Ser på dörren. Det är en farlig passage jag måste passera innan jag är där jag vill vara.

Långt långt bort.
7:33 AM [kommentar]