Ibland - nu är ett sådant ögonblick läser jag i godan ro genom mitt tidigare inlägg och begriper ingenting. Det är oroande. Orsaken till att det blir så beror på omständigheterna kring när inlägget skrevs. Poängen med inlägget - om man nu ska tala om någon poäng - var att lägga ut bilden. Någon plan utöver att i godan ro slänga ut en bild fanns inte. Det som då inträffade var dock att hjärnan började yra om att inte kan jag väl slänga ut bilder bara sådär. Det krävs kött på benen. Då började jag följdriktigt skriva utan att egentligen vilja säga någonting. Fragmenten jag byggde upp inlägget på hämtades från färgerna i bilden och förvisso den musik jag lyssnade på för tillfället.

Man kan undra vad i h-v-t för musik jag lyssnar på. Men herregud. Yrkesmördare och kostymer? Tröttheten spelade nog också in. När min ensamma hjärncell inte förmådde orka längre förföll jag och hoppades i slutet på att åtminstone någon läsare skulle se en mening med inlägget. På samma vis som vissa finner mening i abstrakt konst. Det var därför jag i slutet hamrade in att det var konst det handlade om. Konsten är den sista utposten. Den sista ursäkten.

Jag skrev också om att hacka is. Detta var inget påhitt. Jag har hackat och grävt undan snö som en besatt på gården. Sommaren finns någonstans därunder och jag vill dit.

Det är en stor nackdel att vara så lättpåverkad som jag är ibland. Hela inlägget byggde på några slumpmässiga små fragment som fanns lättillgängliga för stunden. Det händer allt för ofta att jag sitter och stirrar på sakerna kring skrivbordet i hopp om att finna ett ämne. I'm not there.

Slutligen vill jag gratulera Stefan och Åsa. Det är den första meningen idag jag inte behövde leta efter.
8:01 PM [kommentar]

Och nog fasen hade de rätt. Även lögnen blir sann i betraktarens öga om reglerna som styr det som hjärnan tolkar säger att intrycket är mer än ögat förmår ta in. Jag är ingen yrkesmördare. Det är jag säker på. Men ibland vet jag inte varför. Yrkesmördare ger ofta intryck av att bära upp en närmast poetisk livsstil. De har ofta alldeles förbannat snygga kläder. Själv går jag omkring som en trashank. Jag har en Armani-kostym och en Boss-kostym. Som det känns nu får jag nog aldrig mer bära dem. Som det ser ut just nu har jag inte ens en basker. Däremot hackar jag is. Med stillsamt ursinne bryter jag fram det som döljs under ytan. Längst där under finns någonting blodrött, bortglömt och trasigt. Och det är det jag vill lura er att tro. Jag behöver inte lura dig eftersom du så gärna gör det själv. Kostymen satt så perfekt tills den usle fotografen tog det där kortet som visade att benen slutade under knäna och axelvaddarna var armbågsskydd. Till och med spegeln gav oss konst. Blodet pulserar. Någonting slår och slår. Tänk på en färg, tänk på en blomma, tänk på ett verktyg.

Om du är som 95 procent av den övriga befolkningen fick jag dig förmodligen att tänka på färgen rött, ros, och hammare. Annars är du unik vilket du naturligtvis är. Du kommer alltid vara speciell om du frågar mig. Saker och ting är värda att fråga sig. Om någon kastar en boll mot dig stenhårt. Fångar du den? Träffar den dig i pannan? Slänger du dig på marken? Jag vet att frågan är helt meningslös och att den inte på minsta vis förvillar dig men du ser ändå inte mig där jag står i dörren och ler ondskefullt med min ljuddämpade pistol riktad mot dig. Bilden är inte konst men den gör dig irriterad. Jag bär Boss och lämnar ingen spegelbild. Pistolen är inte laddad men det är konst. Detta är konst förhelvete.
12:32 AM [kommentar]

Tiderna förändras. Hjulen rullar i en brant nedförsbacke. Det är en bra sak om du är höjdrädd. Det får mig osökt att tänka på när jag cyklade nedför måttsundsbacken. Det är i sådana stunder sinnena skärps en aningens smula och man plötsligt inser att allting som håller en vid liv eller åtminstone oskadd är en tunn trådig stålvajer som leder fram till cykelns bromsar.

Detta ögonblick föregicks naturligtvis av tystnad. Den där obligatoriska stunden av kontemplation, striden mellan instinkterna, grupptrycket(jag var inte den enda idioten). Ingen ville innerst inne. Alla åkte. Det var inte en hårdrockslåt som var ledmotivet i resan. Eventuellt är det sådant man lägger till i efterhand men jag tror med övertygelse att en ödesmättad klassisk strof balanserade våra sinnen. När cykeln når hastigheter på över 60 km/h är det inte av rytmkänsla man skakar.

Men vi överlever. Där nere kommer den där känslan som borde säljas på burk, vilket kanske redan är fallet. Gene Kelly fångade känslan i Singing in the rain. Torgny Mogren fångade den känslan i det klassiska femmilsloppet när svenskarna redan gett upp. Förmodligen går den på något vis att delvis replikera på medicinsk väg. Lite dopamin räcker nog långt. Dopamin är det som får oss att flippa ur fullständigt vid förälskelser. Dopamin var ordet Percy Sledge sökte när han skrev When a man loves a woman. Eller nej. Han sökte ingen förklaring. Han bekräftade bara mystiken.

Vi drivs av nyfikenhet. En önskan att hitta förklaringar här och nu. Från myt till logos. Myten är skön och spänner bågen tvåfalt. Logos är längre bort. En arbetsam jäkel som inte ger någonting gratis. Och gratis som är så jävla gott. Det är vackrare om guden Kronos tar hand om tiden än om Einstein eller någon modernare kvantfysiker är där och fingrar. Kronos är enklare att begripa även om han flirtar med vår megalomaniska sida. Egentligen behöver vi inte följa vetenskap för att definiera vår tillvaro. Livet går att leva på en så basisk nivå att vi tillåts tro på fablernas värld och samtidigt vara en aktivt fungerande individ. Tiden ses som en tratt löpandes åt två håll med en punkt i mitten som markerar det absoluta nuet. Framtiden är fylld av oändliga möjligheter och variationer på vad vi inte förstår. Det förflutna är fyllt av missförstånd. Det finns ingen levande människa som hinner tänka på nuet innan det tillhör det förflutna. Tiden slösas helt enkelt bort på tolkningar. Eller tiden slösas snarare bort på att försvara våra värderingar av vad vår tillvaro borde vara. Tiden borde naturligtvis vara ögonblick ur en slutscen av Sergio Leone. Ödesmättade eviga vidder och genomträngande blickar inför slutuppgörelsen där orden tagit slut och den eviga solen bara för helvete brinner.

The more you ignore me
The closer i get
You¨re wasting your time
Morrisey

Jag tänker inte så bra. Blir lätt distraherad och glömmer lätt den röda tråden som ibland uppenbarar sig för ett kort kort ögonblick. Jag börjar skriva mitt i en tanke och avslutar punkten på en läckande flotte på ett hav utan horizonter. Genom livet har jag försökt skapa små minnesnoder jag kan färdas till. Ögonblick då jag plötsligt blir medveten om att jag befinner mig i en minnesvärd situation och anstänger mig för allt jag förmår att kunna återskapa scenen i all framtid. I botten ligger väl en fåfäng tanke på att kunna besegra tiden genom att bara sluta ögonen. Att i slutändan likt Doktor Manhattan kunna hålla en dialog med mig själv i det förflutna. Det jag skulle säga är följande:

Ändra ingenting.
2:38 AM [1 kommentar]