Jag ämnar vara ansträngt allvarlig men när jag vandrar in mellan malmhögarna, genom vattenmolnen som bildats av släckningen börjar jag undra varför min hjälm inte har någon propeller. Traktorer på 20 ton jagar i dessa trakter och orsaker till ett koncentrerat sinnestillstånd radar upp sig på rad. Allt detta ignoreras av en god anledning. Eftersom jag under ett pass går omkring 15-16000 steg, skulle en propeller kännas häpnadsväckande. Inte för att detta är av betydelse. Jag skulle egentligen kunna befinna mig på Mars med en bara aningen svagare verklighetsuppfattning. Tanken på syrgas uppstår spontant utan några som helst vettiga referensramar. Syrgas skulle smaka bra, tänker jag och börjar leta efter gamla spår i snön. Jag har gått här förut och historien lämnar sina spår. Om jag bara hittar spåren så hittar jag även vägen dit jag ska. Denna villfarelse har inträffat förr. Det är mycket sällan jag hittar vägen utan en lina som drar mig mot den. Propeller. Praktiskt. Poetiskt. Pastöriserat. Inte riktigt klokt. Rotorer som svischar, tårna som spretar motståndslöst nedanför men ändock ovanför marken. I can be your wingmate! ropar kråkan som seglar förbi bredvid mig. Varför? undrar jag. Beacuse i CAN CAN CAN! svarade kråkan. Everybody can can! replikerade jag och föll hårt ner i marken.

Jaha. Det är alltså så den här jävla dagen tänker agera. Taskigt skådespeleri hela vägen. Dåliga kulisser och den där jävla kråkan stal sina repliker. Ja... dålig kråka. I¨ll be back! vrålade jag upp mot himmelen som tycktes uppfyllas av vattenmolnet. Denna orgie av anakronismer var i avtagande. Här och nu. Fokusera. Jag börjar gå igen och anstränger mig att inte trampa på alla gulliga små velourbananer i plysch som springer omkring. Det måste vara någonting i luften som gör dem oroliga tänker jag. Jag skulle behöva testa den tanken i ett laboratorium. Tankar ja.

Motion och fysisk träning i all ära men du kan lika gärna förbränna energi genom att tänka mycket. Låt hjärnan arbeta så behåller du figuren. Jag har aldrig provat den metoden. Och vid närmare eftertanke har jag helt fel. Hjärnan drar inte mycket mer energi av att tänka intensivt än den annars gör. Och detta inser jag nu. Så jävla dags! Har jag hållit tillbaka helt i onödan i alla dessa år? Och nu nu nu... nu är jag dum. Sätter mig, nej lägger mig i snön. Ser upp i himmelen och börjar veva med armar och ben. Ställer mig upp och studerar min snöängel. Det ser mer ut som en man som träffats av en meteor. Det var ju synd tänker jag och vandrar vidare. Ikaros steg och steg till vingarna brann av solens hetta. Tar mig ovanpå hjälmen. Inget spår av någon propeller. Kanske är det ändå så att jag brinner. Velourbananerna springer omkring mig och försöker släcka lågorna med knapphändigt insamlad snö.

Tanken slog mig åter igen. Vid det här laget var jag misshandlad. Hjälmen satt uppenbarligen för långt ut på huvudet. Det som var uppenbart var hur velourbananerna levde sina liv i små hål som ledde till underjordiska kanaler under snön. Jag kände för att skriva en dikt i snön. Någonting direkt och precist som definierade stunden. Men det är inte så jag fungerar. Det jag föreställer mig är ett språk i koder. Om du bara är uppmärksam finner du dikten gömd i texten. Jag ser den gärna som en liten snäll nalle som just brytit benet. Om det inte vore för dimman kanske jag kunde sett bättre. En riktigt bra tanke kommer nog inte direkt till dig. Den ronderar och tar dig på flanken.

Men den är aldrig en baktanke.
11:56 PM [kommentar]

Jag tror jag har tränat. Det inträffar ibland att jag och Nemo utför aktiviteter som bildar beteendemönster. Vi kallar det för moment i vår träning. En dåre skulle kalla det för innovation. Vi orkar inte spendera någon tid på dårar. Det roliga med dårar är att de finns där även om vi inte spenderar vår tankekraft på att konstatera detta.



Ett moment vi gillar, jag och Nemo är momentet Knapphändig information. Momentet kan upplevas som smärtsamt eftersom det involverar en två meter hög snövall. På sommaren kan jag tänka mig att momentet utförs mot en vägg eftersom det ändå inte finns några utsikter för att lyckas. Momentet bygger på att jag som förare fokuserar mig på att glömma instinkter som begränsar min rörelseförmåga. Eller snarare glömma instinkter som bevarar mig från att glömma exakt varför jag ännu lever. Det man gör är att hålla i en pinne. Kasta pinnen över snövallen eller för all del över väggen. Gör nu ditt bästa för att hinna före hunden fram till pinnen. När du nått fram till pinnen ska du ställa dig i en väl vald pose som möjliggör din triumferade segervigg. Exakt hur denna vigg bör se ut är jag ännu inte helt säker på eftersom jag bara har haft tillfälle att träna detta moment separat. Det jag för närvarande vet är att det gör ont att springa in i en snövall. Snö som är så mjukt! tänker du. Ja, så tänker jag med. Därav namnet på momentet.



Moment två, Ge mig pinnhelvetet! Detta moment baseras likt föregående moment på bristande insikt. Som i det föregående momentet verkar hunden älska genomförandet. Om du har gott läkekött kan du för all del kombinera momentet Knapphändig information med momentet Ge mig pinnhelvetet! När din hund återvänder med pinnen och bjuder upp till kamp så tar du fighten. Det som kommer att inträffa efter detta beslut är insikten om att din hund aldrig ger upp. Aldrig i helvete. Du kan vara hur stark som helst men du älskar inte pinnen lika mycket. Hunden kommer ge dig dödsrycket oavsett hur mycket du slänger omkring dina krafter inledningsvis. Om hunden av en händelse råkar tappa greppet om pinnen är du om möjligt i en än större knipa. Om du känner för att träna segerviggen bör du göra det separat utan hundens närvaro.



Moment tre måste ändå vara Löpning med draglina och midjebälte. På skidor är detta moment ofta en ren njutning för föraren men som du säkerligen har fattat är vi inte inne på den grejen. Känslan du behöver uppleva är när hunden bestämmer benens frekvens. När du efter en mil och med pajade vader försöker lida dig mot målet och hunden belutar sig för att spurta sista kilometerna. Istället för den naturligt framåtlutade löpstilen fladdrar ryggen bakåt samtidigt som benen försöker studsa upp kroppen i luften med krafter som redan är slut. Momentet avslutas med att ni är hemma och att du förmodligen inte alls mår så bra, samtidigt som hunden plockar upp pinnen och frågar om moment ett och två kan genomföras.



Jag kommer att gå igenom fler träningsmoment, exempelvis Snöskottning med hund som är något av en vinterfavorit. Men nu tänkte jag skriva någonting om dagen i övrigt.



Min fader körde mig hem från jobbet idag. Han har en radio i bilen och högtalaren på min sida av bilen är olyckligt nog spräckt. Följden av det spruckna membranet är ett ljud som utöver radions ljud tillför mervärde i form av smärta i ljudgångarna. Norrbottensradion var på och veckans färsking började spela. Låten handlade om norra sverige och spelades av en grupp som måste stå nog bredbent för att rymma ett jävla kylskåp mellan benen. Det var kallt, tyst och ensamt. Alldeles absolut var situationen allvarlig. En slentrianmässig tolkning av livet från den överåldrigt emodepressiva sidan. Jag började skratta ljudligt i bilen och frågade min far vad han tyckte om situationen. Sången tog slut och den kvinnliga radioprataren tog vid och förtäljde att sången var en beskrivning av livet som det är i norra Sverige.



Både jag och min far kom till slutsatsen att om det är så livet ter sig bör vi genast finna oss ett vapen och förkorta lidandet. Vi släppte dock den tanken när vi fick veta att bandet kom från Boden.



Ja du. Det här är egentligen ett inlägg från min nya blogg. Valde till slut att lägga det här också. Det var inget fel på den gamla men jag har uppenbarligen koncentrationssvårigheter. I övrigt bör du överleva ett moment för att lära dig någonting av det. Många teorier pekar på det. Det är just därför jag för tillfället vet så lite om livet.
12:10 AM [1274 kommentarer]

Det är inte helt ovanligt att vissa påstår sig äga fotografiskt minne. Begreppet är etablerat men dock lika vetenskapligt bevisat som slagrutans förmåga att gripa mördare. Fotografiskt minne är en myt. Hjärnan är inte konstruerad för att tolka information fotografiskt. Det man kan lära sig är att medvetet uppmärksamma vissa egenskaper i ett rum. Efter en tid av träning blir du bättre och bättre på att snabbt scanna av ett rum efter minnesnoder. Träning av minnet gör det lättare att komma ihåg numeriska sekvenser. Bra små partytricks för att etablera ryktbarhet. Jag har själv på universitetet blivit utsatt för flera experiment med minnet samtidigt som jag läste MDI(Männsika-Dator-Interaktion). Det och det faktum att jag i relativt tidig ålder läste Stephen Kings Dance Macabre har lärt mig hur jag i vissa situationer om behovet finns kan skärpa till mig för ett ögonblick. Ofta sker det på bekostnad av någonting annat. Det King lärde mig i hans första självbiografi var att beskriva rum. Han fick mig att förstå att det var ganska mycket svårare än jag ville tro. Jag slog knut på min stackars hjärncell i fruktlösa försök att ens beskriva min toalett. Bättring har skett. Allting handlar om träning.

Och när det gäller träning kan vi gärna använda oss av den gamle Demosthenes som förebild. Han var - till att börja med en usel talare - en situation han vägrade acceptera. Han sprang till havet när det stormade och ställde sig längs stranden och försökte överrösta naturens oväsen med sin egen röst. Uttalet hans var mindre lyckat men han förfinade det genom att tala med munnen fylld av stenar. Det han insåg var att inget tillstånd är oföränderligt. Det fanns ingen lag som band honom vid uselhetens påle. Till slut upphörde skratten i forumet och applåderna fann sig tillrätta.

Nu kan vi kanske vara överrens om att Demosthenes var en jävligt motiverad kille. Men han fann en metod. Kunskap bygger på empiriskt hållbar vetenskap. Det jobbiga med empiriska bevis är att det tar tid att uppbringa dem. Det är enklare att bara kasta ur sig någonting populistiskt och låta legenden svepa iväg sanningen. Den religion som styr mänskligheten om tusen år kan vara baserad på de lögner som har starkast spridningskraft idag. Hubbard var sannerligen medveten om det.

Ett ofta förekommande minne för mig är från när jag var liten. Jag befann mig på Stengatan och vandrade från en kompis. Stengatan är ett hyreshusområde och jag kommer ännu väl ihåg platsen det hände på. Jag minns att jag såg någonting som liknade en blixt men med flera distinkta skillnader. Blixten löpte diagonalt och i låg fart. Det jag inte i dagsläget kan förstå är varför jag har så starka minnen av att det har inträffat. Varifrån kommer minnesbilden om inte sanningen? Det jag läst mig till under senare år är att det kan ha rört sig om en klotblixt. En klotblixt är ett än så länge inte förklarat fenomen som de tror beror på någon form av plasmaurladdning. De är oerhört sällsynta. Om det var en sådan jag såg får jag väl skratta mig lycklig över att vara en av de få som får se en sådan men problemet ligger i att jag redan som barn började tvivla på det här minnet. Det har visat sig att minnet är anpassningsbart och påverkbart. Det jag tror mig minnas kan vara en konstruktion.

Experiment med hypnos har visat att hjärnan är samarbetsvillig. Den som hypnotiserar kan i princip få den hypnotiserade att säga de saker som hypnotisören önskar höra. Vilket inte alls behöver ha någonting att göra med sanningen.

Studerade en ljusstark stjärna i Ersnäs för några kvällar sedan. Insåg att det inte kunde vara en stjärna utan förmodligen en planet. Planeten som ligger närmast tillhanda är Venus. Venus är orsaken till en stor del av de ufo-sightings som inträffat. Eftersom den reflekterar solljuset så kraftigt ger den ofta upphov till visuella hallucinationer. Det är inte så att vi alltid undviker en hallucination när den erbjuder sig.

Oftast slukar vi den hel.
1:14 AM [kommentar]

Låter som en skräckfilm. En film med en ända in i slutet övernaturlig och otäck mördare som angriper sina oskyldiga vedeldande offer i sina röda hus. Ungefär som en jävligt elak jultomte som under årens lopp blivit vansinnig av allt sot som skyfflats ut ur murstockarna. I detta fallet är det kanske inte så illa men sotaren är på väg och jag får inte loss stegen som är fastfrusen i marken under en meter snö. I all ärlighet vet jag inte riktigt vad sotaren vill med skorstenen som stått oanvänd. Det min blick låser sig på är dock orden på papperet: Sotaren kommer. Med sig har han sina verktyg och fan ta den som inte hittat sin stege i tid. Tur jag snart kan doktorera på skräckfilmsslutstrider i fall den kunskapen någonsin kommer till bruk.

Lyssnar på boken Om en Buick 8 och From a Buick 8. Lyssnar alltså parallellt på den svenska och amerikanska versionen. Om detta experiment kan jag dra några slutsatser. Om uppläsaren är fullständigt tondöv för nyanser och stämningar faller hela ljudboken platt på marken. Det borde vara en självklarhet att inte läsa upp en bok av Stephen King som om den vore en saga skriven av Astrid Lindgren. Den amerikanska versionen är i jämförelse knivskarp och träffar tonen som boken skrevs med. Den där Buicken var inte en helt genommysig bil.

Har lite smått, närmast mikroskopiskt börjat med ett utkast till en bok. Den mesta planeringen finns för tillfället i hjärnan och alla som känner mig vet hur osäkert det stället är. Jag har dock redan börjat skriva inledningen och första scenen. Det som oroar mig är hur jag ska avgränsa mig. Hur vetenskaplig kan jag vara och hur fantasifull kan jag vara? Risken finns att jag spenderar många sidor med att förklara fenomen jag ändå inte förstår. Det enda som är till fullo klart är att det inte blir en jävla kriminalroman. Min plan är att boken kommer släppas efter min död. Hoppas det då fortfarande finns läskunniga människor.

Vad kommer den då att handla om? Mina intressen är skräck, vetenskap och science fiction. Do the math. Ingenting för den svenska marknaden med andra ord. Suck...
6:01 PM [kommentar]