Satte mitt imaginära kaffe i vrångstrupen när jag insåg att min hemliga sida blivit länkad. Det ändrar på hela situationen. Måste snabbt radera och ändra tidigare inlägg. Normaliseringen börjar nu.

Men först, svepande undanmanövrar. Jag har ont i min tå. Jag har kanske inte ont i min tå men jag skulle kunna få det inser jag. Min imaginära tåvärk kan spridas. Snart har jag imaginär huvudvärk. Litar du verkligen nog mycket på din egen hjärna för att fortsätta läsa?

Om du gör det avundas jag dig och tycker förmodligen du förtjänar att vara på ett bättre ställe än här just nu.

Tog du dig mot all förmodan förbi dessa två hinder är du förbanne mig ett geni. Du behöver inte sjunka ner till min nivå med din förmåga.

Ja... du är ännu här. Du har genomskådat mig. Du kan med all säkerhet läsa mig som en öppen bok och kan därigenom förutse allt jag skrivit och kommer att skriva innan jag tänkt det.

Plånbok Mobil Nycklar

Har du verkligen allting på dig? Det kanske ändå är så att du måste gå och kolla. Här finns dom inte.

Detta är inte ett ställe du besöker för absoluta sanningar. Du har kommit till vindsrummet i det där fallfärdiga huset som skrämde dig som barn. Det där som fanns bortom de sista trappstegen du vågade dig uppför innan modet svek och skräcken tog överhanden.

Även om du nu är normal och rationell. Din hjärna svek dig då och den kan göra det igen. Det kanske inte var ett hus men någonting var det.

Bu!
1:26 AM [3 kommentarer]

Jag har under några veckors tid tagit avstånd från "vetenskapliga" böcker. De har en förmåga att dränera mig på fantasi i ett kortsiktigt perspektiv. När jag får distans till det vetenskapliga kan jag fantisera omkring det genom att skapa mindre historier och händelsescenarior i huvudet. Men i dess absoluta närhet känner jag mig bara liten och förvirrad.

Det känns ofta som en ren mental misshandel att försöka införskaffa sig kunskap. Det kan liknas med den mentala resa Stephen W Hawkins tagit som i sin jakt efter gud i maskinen mer eller mindre insett att gud är en maskin. Vår tro är väl ändå fantastisk och intressant. Genom mänsklighetens historia har det funnits åtskilliga saker vi trott på. Den grundläggande basen i det vi tror på bygger på fler än en värld. Vi människor är besatta på tanken att vi vill ha mycket. Världen räcker inte till. Inom världen finns det många föreställningsvärldar. Personligen försöker jag förmodligen ännu fly undan den värld som konstruerats av den tonåriga hjärna jag en gång var. Jag är medveten om att den påverkar mig mer än jag önskar vara medveten om. I all ärlighet är jag av åsikten att jag då var en idiot och tanken på att jag fortfarande kan vara det är svårsmält. Jag tror det är därför jag läser så mycket. Jag försöker ta mig ifrån den tanken.

I en annan av mina föreställda men ändock verkliga världar glömmer jag helt enkelt bort allt det där. Det är när jag befinner mig ensam med Nemo. Tro nu inte det här är något patetiskt försök att återuppliva tanken på den romantiserade vilden. Nemo är ingen vilde. Han är förmodligen den raka motsatsen till en vilde. En intelligent, vaken och betraktande blick som hela tiden avläser mig. En närvaro utan baktanke och personligen kan jag inte föreställa mig hur intelligent en varelse måste vara för att avstå från att ständigt söka svagheter i sin omgivning. Max var ett geni och med honom kan nog inte Nemo mäta sig till fullo. När Max gav mig sin närvaro kände jag mig förärad. Det fanns en briljans i hans närvaro som gjorde att jag då inte kände behovet av några andra världar. Inte på samma vis som det finns nu.
Numer måste jag dagligen föreställa mig en annan värld. En värld som får vara min religion och tro, eftersom jag inte tror på någonting annat.

En värld där han ännu är med mig.
11:54 PM [1 kommentar]

Människans evolution är i sin helhet troligtvis en mutation. Den felande länken som frångick kraftfulla käkmuskler till förmån för större skallvolym. Ett vinnarkoncept.

Evolutionen kan dock gå baklänges. Det inträffar när människan glömmer hur man går baklänges. Och vad talar jag om nu?

Naturligtvis har jag rent tankemässigt snubblat tillbaka till tankar kring bruksvärlden igen. Jag stannar, gör halt och låter det hela förbli en tankemässig lek med minnen. Inom bruksträningen har jag ett otal gånger upplevt hur människor glömt bort hur man går och svänger. Att göra halt utan att fullständigt tappa konceptet är ibland till synes omöjligt. Även riktigt grundläggande fundamentala livsuppehållande funktioner som att helt enkelt andas försvinner. Till och med de enklaste av organismer brukar hålla koll på dessa funktioner utan större problem. Även när kurvtagningarna fungerar uppstår det fel i själva kroppshållningen. Huvudet vrids med i svängen och axlarna vevar vilt för att övertyga kroppen om att riktingen är utbytt. Vilda diskussioner uppstår om verksamheten som utspelar sig. Flera människor engageras i analysen av varför kroppkontrollen gått förlorad. Det mesta summeras slentrianmässigt som ren nervositet. Och så är det. Det är någonting djupt oroande som pågår. Någon förlorar kontrollen och kroppen har fastnat i en kanal som bara sänder ut repriser.

Allt detta finner jag dock en smula charmerande. Det är inte av dessa anledningar jag numer tar avstånd från verksamheten. Kameran har hjäpt mig med mina analyser. Omgivningen tror att jag bara sitter där och jagar ett bra fototillfälle. Mesta delen av tiden funderar jag dock över vad jag ser på och varför jag ska fotografera det.

Dessa funderingar kring evolution får mig att fundera på den raka motsatsen. Undrar hur en kreationist ser på samma verksamhet? De hittar med all förmodan ganska snabbt - om inte en förklaring - en ursäkt. Med bara fem tusen år på nacken blir det helt enkelt fel ibland.

Men jag vill dock med all tydlighet klargöra att jag tror på evolutionen. Evolution och vetenskap och insikten om att kunskap gör ont. Typiska bruksklichéer är gör om gör rätt och backa bandet. Det där djupt oroande är att vi backar bandet så jävla långt. Bruksvärldens innevånare går tydligen väldigt långt tillbaka i tiden för att hitta var det gick fel.

6:34 PM [kommentar]

Inte bara tomma ord även om det mesta jag skriver skramlar en aning. Dagen är av dagordningen ordnad, fokuserad och funktionsduglig. Natten är en olycka, en kaotiskt virrvarr av frisläppta tankar som slitit sig likt hästar utan riktning men med vinden i manen. Planlöst irrande.

Det är oftast då jag gläntar på dörren, sticker ut tårna och snubblar över tröskeln. Natten är trygghet eftersom ingen ser fallet. Jag slår mig gärna fördärvad bara det sker under natten. Under natten kan tankar kännas högljudda. Jag dämpar dem och låter neuronerna strömma lite luddigare. Jag behöver inte vara stark bara ingen finns där som påminner mig om min obegränsade tillgång på svagheter. En vacker tanke i månens sken bränns allt som oftast sönder i solens sken. Michelangelon förvandlas till en streckgubbe ritad med enfaldig hand. Jag gillar natten bättre. Natten låter mig vandra och ramla i min villfarelse.

Natten öppnar även andra dörrar. Får mig att tänka på det som gör som mest ont. På så vis är natten - om inte ondskefull - nyckfull, utan regler. Det får mig att sluta ögonen och i den ytterligare dimension av mörker som uppenbarar sig önska bort lögnen oavsett hur sann den är.

Det var inte det jag tänkte skriva om. Inledningen inbjöd tyvärr till fortsättningen. Och förvisso, det är den tiden på dygnet. Jag passar på att släppa ut mina hästar på grönbete. De är verkligen fula, halta och undernärda. Detta är mitt eget fel. En skarpsynt uggla ser på en gång genom mörkret. Ser mina små kreationer stapla fram med sina svaga streckben. På morgonen finns det inte mycket kvar efter ugglans nattjakt. På sin höjd ett svagt blodspår. Ingenting CSI skulle bemöda sig med.

Och solen... den förbannade solen. Jag kravlar mig kvar. Hänger i. Bara för att få se den jäveln gå ner under en blodröd himmel.

Inser att jag borde skaffa mig en papegojfarm istället.

Blir ombedd att ordna fram musik till en person. Det visar sig att låtvalet uteslutande handlar om schlager och dansband. Jag känner flåset från enya-musiken ringa bortom mörkrets avgrund. Ge upp sjunger stämmorna. Knyter näven... fuck off. Det är inte jag som känner behovet av att nynna i medvind. Jag står än som starkast i hagelstormens barmhärtiga epicentrum.

Tror jag får släppa drömmen om ett digitalt ritbord. Priset är hånfullt. Så mycket talang har jag inte för att motivera köpet. Min något realistiska syn på mina egna begränsningar får jag nog tacka min syster och far för. När någon numer försöker ge mig beröm av någon outgrundlig anledning känner jag mig bara för att slänga mig ut ur första bästa fönster och springa till skogs. Jag är inte helt jävla tacksam för denna insikt. Jag får nog även skicka en varm tanke till den svenskalärare som under min gymnasietid - efter vårt första svenskaprov - kallade in mig och förklarade att jag var alldeles för jävla dum för att vara författaren till den uppsats jag lämnat in. De har förvisso säkerligen rätt.

Men det enda jag kan konstatera som absolut sant är detta. Det finns många saker. De finns där även om de kanske inte för stunden syns. De de de och de... det som inte längre bekommer mig. Och de tre saker som gör det. Om du är utanför dessa tre saker söker jag inte din uppskattning. Den ängsliga tonåring som bara ville bli älskad av alla i världen är utplånad. Missförstå mig rätt. Jag är inte det minsta bitter.

Bara befriad.
12:38 AM [1 kommentar]

Jag tror det inträffat tillfällen i mitt förflutna när jag befunnit mig inne på ett gym och sett mig omkring, sonderat konkurrensen. När jag insett att jag var den starkaste pojken inom synhåll njöt jag en stund av tanken på att jag minsann var praktexemplaret i gymmet. The prime of evolution. Nästa steg i den evolutionära processen. Den starkaste överlevde och fan ta mig om jag inte var ensam i lokalen med att lyfta de riktigt stora hantlarna. Kvinnorna var chanslösa mot min utstrålning och männen likaså men på ett helt annat vis.

Det var nog inte precis så jag tänkte på den tiden. Men dessa tankar förekommer. För min egen del insåg jag senare mer i detalj vad Darwin egentligen talade om när han talade om styrka. Och det är när man inser det man förstår varför 70 procent av amerikanerna vägrar tro på evolutionen.

Personligen har detta lett till att jag numer arbetar och sliter mycket med huvudet. Detta slit har belönat sig med att jag både kan vifta med öronen och vippa på näsan samtidigt. Om några generationer flyger min släktkedja.
12:49 AM [1 kommentar]