Jag reparerar en arbetskamrats bärbara dator. Den mår uppenbart dåligt och hackar betänkligt. Detta har jag gjort åtskilliga gånger. Varför?

När datorerna om några år utvecklat sig till sådana häpnadsväckande artilekt vi alla bör förvänta oss att de kommer bli. Då min vän vill jag gärna att de ser på mig och minns att det här krypet en gång i tiden var snäll mot hans farfar. Förmodligen är datorn - om den inte beslutat sig om annat - fullständigt könlös men jag har som biologisk varelse ännu svårt för det begreppet.

Precis när jag börjat - i ren dumhet - tro på min förmåga att förstå vissa av de teorier som bygger vår världsuppfattning snubblar jag över M-teorin. Och hur känns det då? Tja ... ungefär som att springa in i en jättelabyrint, som den i filmen The Shining(Varsel). Snart kommer de att finna mig fastfrusen i min egen klentrogna tankebana med solsken i blick samtidigt som förståndet snubblat ner i första bästa svarta hål.

Funderar lite till över de inlägg jag ratat under de senaste dagarna. Ett skulle handla om hur jag tror att framtiden är på väg att utveckla sig men jag spårade ur redan på människor med stora huvuden. I embryon utanför kroppen kan man växa fram människor med större huvuden än vi någonsin kan få på naturlig väg. Varje kvinna som fött kan nog intyga om att just huvudet nog inte bör bli större än nuvarande format. Det jag snubblade in mig på var dock de problem dessa storhjärnade supermänniskor skulle bemöta. Utöver stort huvud var vi tvungna att lägga in lite genetisk kod som gav dem starka nackmuskler. Där någonstans blev jag bara trött på hela tanken och lade av. Ett annat inlägg handlade om ren och skär verklighetsflykt. Jag skrev en liten historia om ett krig mellan Gubbatjucker och Iggydinkers. De var tvådimensionella varelser i en tvådimensionell värld. Efter att jag läst om M-teorins 11 dimensioner var tanken på en tvådimensionell värld helt enkelt oemotståndligt sexig. De två raserna krigade mot varandra längs en linje sedd från sidan. Gubbatjuckerna med sitt långsamma rörelsemönster och vevande armar. Iggydinkerna med sina lemlösa studsande kroppar som självgenererade förlorad kroppsmassa. Nej du. Inte särskilt kloka tankar det heller. De roade mig dock till viss grad. Förmådde mig bara inte att spara historien om deras öde.

En annan text handlade helt osökt om religioner. Snubblade in på att Scientologerna med Tom Cruise och company var en helt förväntad företeelse. I Tom Cruises värld är advokater en ond makt från yttre rymden. De kanske inte är helt fel ute där. Scientologin säger dock dem bara vad omgivningen sagt åt dem i åratal. Att de är utvalda, speciella och utsedda för ett högre syfte. Jag värderar deras religiösa åsikt lika högt som jag värderar någon annan religiös åsikt. Det finns människor i varje svensk stad som uppskattar tanken på att ligga levande i en kista. De känner sig också utvalda kan jag snorkigt nog påpeka. Hela denna text föll dock på att jag inte var intresserad av ämnet. Insåg att det förmodligen var intressantare att skriva om en stens alla vinklar.

Skrev om min och Nemos senaste skidturer på isen. Om hur vi skar fram genom mörkret och hur känslan av att befinna sig i en helt annan värld infann sig.

Det fanns fler texter som mötte bilan. Om detta ber jag om urskuld. Att få en text att bära är svårare än att bära en tanke. Det är så mycket jag tänker på som uppenbarligen låter bra mycket bättre i huvudet än det skriver sig i pixlar. Det känns som om textspråket saknar en dimension.

Och jag börjar vara bra jävla less på dimensioner.
1:15 AM [kommentar]

Jag hade ett skönt upplägg. Skrev mer än nödvändigt och fann vissa delar bra, eller i alla fall inte skitdåligt som resten. Varje gång jag var klar såg jag på de skrivna orden en stund. Någonting saknas tänkte jag och stängde dokumentet utan att spara. Om jag tagit alla de små moment jag gillade ur varje text och skapat en enda text av dessa moment så kanske, kanske - men mest troligt inte alls. Även om jag skriver mest för mig själv tycks jag inte ha någonting att säga mig för tillfället. Inte särskilt frustrerande men vad fasen. Det är skönare när den illusion av intresse jag försöker skapa kring mig själv inte tråkar ut mig. Fingrarna som skriver är naturligtvis - hur skulle det annars funka? - tillfälligt avskurna från den medvetna delen av hjärnan. Allting i förhoppningen att när jag läser texten ska bli både förvånad, road och informerad. Freuds läror om jaget, detet och överjaget är dock bara en snygg pappersprodukt. Någonting som gick hem i salongerna under en tid då människan som vanligt borde vetat bättre. Naturligtvis är jag medveten om varje ord jag skriver. Jag tror intresset för min del ligger i att senare återgå till en text och läsa om den, skaka på huvudet och skrocka om vilken dum jävel jag var på den tiden.
9:27 PM [kommentar]

Jag har ett ritbord som skrivbord. Datorskärmen är väggmonterad. I nedre kant av ritbordet finns det en metallskena som går uppåt och skär in i armarna när jag sitter vid datorn och försöker skriva. Dess egentliga funktion förhindrar arbetet från att glida ner på golvet när bordet lutas. Funderar allvarligt på att vässa skenan så att jag verkligen inser hur mycket kvalitativ tid som går till spillo framför datorn.

Har inte sett TV sedan stormen på nyårsafton som utplånade parabolantennen. Vilken befrielse! Läser en bok om Descartes och även en bok som handlar om när vi upptäckte att vi hade en hjärna. Funderar på att skriva en ny som handlar om återupptäckten.

För några år sedan var jag mer eller mindre övertygad om att det informationsflöde som Internet ger tillgång till skulle göra underverk med vår intelligens. Gränslös tillgång på kunskap vid fingertopparna. Jag var övertygad att det överväldigande informationsflödet förändrade vår hjärna och skapade en ny form av tankebana som visuellt och tankemässigt var överlägsen det gamla, luddiga, biblioteksstinkande.

Jag skrev entusiastiskt en uppsats som jag betitlade In memory of the unplugged man. Den handlade i korthet om vilka förändringar människorasen stod inför. Teknologin skulle i princip skölja bort det gamla. Det trögtänkta.

Det jag inte förutsåg var att vi inte var redo. Vi klarar inte av informationsflödet. Vår koncentration förstörs. Intelligensen har för första gången i världshistorien konstant sjunkit sedan 90-talet. Vi sitter som skållade råttor vid tvn och inväntar nästa reklamavbrott. Vi väntar intensivt på nästa storm.

2:45 PM [kommentar]

Någonstans i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet, kanske framförallt år 1905 gick filosofin in i väggen. Euforin som rådit under 1800-talets slut slogs sönder av att den då okände Albert Einstein lade fram de tankar som var fröet till den allmänna relativitetsteorin.

Etern var död och ett nytt universum - mer svårbegripligt än det tidigare visade sig och filosoferna förstod ingenting längre. Filosofins huvuduppgift var att förstå världen men bara ett fåtal människor i världen begrep sig på den allmänna relativitetsteorin. Ingen av dessa var uttalad filosof, även om det fanns ett fåtal vetenskapsmän med en filosofisk läggning.

Jag antar att nutida filosofer får arbeta med att vårda språket och minnas sin historia i väntan på att någon lyckas konstruera en teori som binder samman alla teorier till en singulär teori. En teori som kan förenklas i så många steg att filosoferna återigen förstår världen.

Jag arbetar på att förstå grejor - inget tal om den saken. Provade under helgen med att lyssna på talbok samtidigt som jag läste en annan bok. Effektivitet tänkte jag. Upplevelsen var intressant men visade med all tydlighet att jag överskattat min hjärnas simultankapacitet.

Läste boken Att skriva av(naturligtvis) Stephen King. Har sedan tidigare Dance Macabre i biblioteket och denna bok kan ses som en variant av den boken. Stephen King är fantastisk. Trots alla dessa böcker och miljoner har han förmodligen författarvärldens minsta ego. Eller som han själv säger: För att lära sig att skriva bra dialog underlättar det att vara en bra lyssnare! Är man inte en bra lyssnare riskerar dialogen att hamna på samma nivå som i en svensk kriminalroman. Valfri gode läsare. Valfri.

Eller läsare? Denna blogg är det fördolda i samma stil som Rosenkreutz hemliga sällskap. När jag någon gång blir bra och har någonting viktigt att säga tar jag av mig masken.

Jag läser Kings råd med stor aptit. Jag vill lära mig skrivkonsten. Det är en av de grejor jag sliter hårt med att förstå. Även King lyssnar på talböcker så där var jag inte helt fel ute. Det finns inget tabu i att lyssna på böcker. Hemingway älskade att umgås med kubanska cigarrullare eftersom de var förvånansvärt väl bevandrade i den litterära världen. De fick böcker upplästa när de arbetade.

Ett av mina käraste minnen från den tidiga skoltiden är nog de stunder då lärarinnan högläste böcker åt oss. Gör de det idag? Önskar ibland att jag var som Doktor Manhattan ur serieboken Watchmen. Han kunde vara i alla tider samtidigt. Ser att filmen Watchmen kommer upp på bio snart. Rekommenderar dock ändå serieboken.

Får väl inleda avslutningen med ett subjektiv följt av ett verb, följt av ett adverb. Han slutade abrupt. Ingen förstod någonting.

Men Ingen teg om vad.
10:14 PM [kommentar]

Ofelbar logik. Jag är fan i mig förälskad i uttrycket. Ofelbar logik är sådant som inträffar i historieböcker. När allting redan har hänt kommer den vandrandes ned för gatan med batongen snurrandes i sin högra hand och en självklar blick sjudande genom sina genomträngande blå ögon. Med sin befallande men ändock retsamt lugna röst basunerar den ut den absoluta sanningen till de spillror av missförstånd vi återstår av. Sedan börjar den slå med alldeles för kraftfulla slag.

Jag säger ignorera fanskapet! Även om jag vet hur fel jag har och hur ont det gör. Tanken var att detta inlägg var inledningen på ett nytt opus men på grund av rådande tillstånd så skiter jag i det och går och lägger mig istället. Jag ser nog klarare imorgon. Eller...

Det här är en evighetsmaskin. Välkommen!

Det var av någon anledning flera hundra renar på gården när jag anlände från dagsverket i dag. Eftersom det redan börjat mörkna ganska ordentligt såg jag dem inte först. Sedan... jäklar i mig vilken överraskning. Det var som en scen ur en film där huvudpersonen för ett ögonblick tror att han/hon är i överläge och så sakteliga inser att hela jäkla kavalleriet av ondingar vandrat ut ur faggorna och in i hans/hons absoluta närhet. Tog ut Nemo i koppel för ovanlighetens skull. Nemo kom ut glad i hågen för att efter ett ögonblick inse situationen. Han hanterade läget genom att först titta sig omkring riktigt noga, vandra upp med tassarna på en liten hög av snö och sedan yla för ett ögonblick. Just ylandet fick renflocken att i en oerhörd fart skena ned till en punkt 20-30 meter nedanför gården. Nemo var nöjd. Tro inte annat.

Nemo körde upp batongen i arslet på den ofelbara logiken. Lilleman är okej Max.

Lilleman är okej.
12:37 AM [kommentar]

Jag har börjat tänka med berättarröst. En lätt biverkan från att lyssna på böcker i telefonen varje dag på jobbet. Min mest triviala tanke kan plötsligt upplevas som rent utav tänkvärd när basrösten i min hjärna går igång.

Under en paus från Det svarta tornet-episoden i mitt liv lyssnar jag på en annan Stephen för ett ögonblick. Stephen W Hawkins låter med berättarröst ganska lik Stephen King. De tänker förmodligen ganska likadant men på helt olika saker. Jag har två böcker av Stephen W Hawkins i mitt bibliotek sedan tidigare. En är överväldigande mer lättbegriplig än den andra som strävar mer mot det obegripliga hållet. Jag har även böcker av en av Hawkins bittraste konkurrenter och meningsmotståndare. Blev minns jag tvungen att leta febrilt efter hans böcker på nätet innan jag kunde beställa dem. Vill inte ta upp hans namn men kan avslöja att han jobbar på samma universitet som Hawkins. Orsaken till att jag på den tiden läste motpolernas båda versioner var att jag på sedvanligt vis skulle kunna lägga mig någonstans i mitten och jäsa på den gyllene medelvågen. På senare tid har jag dock till min stora besvikelse fullständigt fallit över till Hawkins sida. Det känns trist därför att Hawkins version av universum lämnar någonting till övers att önska. Den lämnar mig med en känsla av tomhet. Denna tomhet får fyllas med fantasi. Därför återgår jag till Mr King. Det gör jag alltid.

Fullt krig kring Gaza. Har svårt att föreställa mig det. Minns när jag jobbade längs Gaza-remsan. Med vissa spektakulära undantag var det ett fridsamt ställe. Minns när jag joggade ut till gränsen och på vägen hälsade på israeliska soldater som utförde signalspaning mot Gaza med sina lustiga små minizeppelinare. Bevattningssjön låg nära gränsen och där tog jag en vilostund och läste en bok och tog mig ett kort bad trots stränga förbjudelser. Sedan joggade jag tillbaka. Nåväl. Det bevisar väl bara att man kan leva mitt i ett område utan att egentligen aldrig vara där. Det som retar mig är hur reportrarna numer i bästa Åsne Seierstad-anda försöker framställa sig själva som hjältar i krigets centrum, självklart med skyddsvästen på för att understryka allvaret i situationen.

Hur som helst verkar det som om sanningen inte alltid är någonting att eftersträva. Under min livstid vill jag veta så mycket som möjligt. Jag vill röka trotyl och dricka dynamit som Mr King säger. De små zoner som verkligheten skapar i samarbete med kunskapen kan undvikas om de inte är av förnöjelse. Om de nu inte i slutändan kommer och biter arschlet av oss som naturen så sakteliga kommer att göra.

Världens ensammaste varelse är en sköldpadda och är 90 år gammal. Enligt gammal och - får jag förmoda - numera bortglömd tro bärs hela världsalltet upp av en sköldpadda. Jag har tidigare skrivit om hur mycket jag vill åka till Galapagosöarna. På en av öarna där, låt oss kalla den för Santa Maria, bor denna 90 åriga sköldpadda. Som siste överlevare av sin art kan den bara vandra ut sitt liv i ensamhet. Resten har blivit utrotade av i huvudsak de som bor på Santa Maria. De utrotar allt möjligt där nu. Japanerna behöver olika mumbojumbo-brygder för att stärka sitt karma och naturligtvis finns just dessa brygder inbakade i djurlivet på Galapagosöarna. Fiskarna på denna ö är mycket hatiska till den ensamma sköldpaddan och har hotat att ta livet av den vid första bästa chans. Djurparken på ön som arbetar med att bevara djurlivet får utstå ständiga attacker från de ilskna fiskarna. Det räcker så. Med dessa ord försöker jag på något vis ge uttryck för den inneboende sinnessjukdom som mänskligheten lider av.

Vi har vetenskapens verklighet som förändras hela tiden. Vår egen verklighet som anpassar sig efter vad vi kan hantera. Sedan har vi den verkliga verkligheten som vi helst inte bör veta någonting om. Vi har den religösa verkligheten som ber om urskuld. Vi har ingenting bortom ingenting.

Vi är ensamma tilsammans.
11:09 PM [kommentar]