Tre nya spel till Nintendon i vardagsrummet är beställda. Mario Kart, Metroid Prime 3 och Resident Evil IV. Ville egentligen beställa Okami men det finns säkert fler tillfällen. Äger redan Resident Evil IV till Playstation 2 men kände för att återuppleva känslan. Min jakt på ett spel som ger mig lika mycket som Outcast fortgår. Jag tror Okami är målet. Tänkte mig att gå lite i cirklar först.

Jag kommer ihåg Counterstrike-sessionerna på högskolan med Tobbe. Kommer ihåg när jag formligen bröt ihop av skratt. Jag var i början av spelet en av stjärnorna. Toppade varje lista i summeringarna. Jag var för ett ögonblick i sanning en jävel på att döda. Men repetitionerna fick mig ur balans. Minns hur jag gömde mig i ett litet bås och såg Tobbe komma farandes in i samma bås. Istället för att ögonblickligen döda honom började jag försöka dansa omkring honom vilket ledde till att han sköt mig. Eftersom han satt bredvid mig i datorsalen började han fråga vad i helvete jag höll på med. Visste inte riktigt vad jag skulle svara.

Jag hade lust att säga hur mycket roligare jag hade när vi lirade Quake 2 på kronan nätterna igenom. Eller de galna takduellerna i Sin. För att inte tala om de fullständigt vansinniga omgångar vi genomförde i Unreal Tournament. Jag får nästan en stillsam tår i ögat när jag tänker på våra omgångar i Diablo 2. Counter Strike var realistiskt förkunnade omgivningen. I och för sig undrade jag nog lite stillsamt hur de visste det? I verkligheten hade jag förmodligen utan större problem tagit kål på de flesta i den nu insvettade datorsalen. Så vad var det då som var så realistiskt? Det enda jag kan komma på är känslan av avskärmning. Jag gjorde värnplikten på ett förhållandevis riktigt grisigt ställe. De försökte förinta vår personlighet för att bygga upp oss på nytt. I vissa fall fungerade det. Den känsla som ofta omgav oss var känslan av isolation och självsuggestion. Vi var inte vuxna. Ej ens halvtorra bakom öronen. Ännu formbara små jävla halvfabrikat. Men om det var någon känsla jag kunde relatera med från den tiden till när jag satt i datorsalen den kvällen var det känslan av att jag hellre varit någon annanstans. Realismen min käre vän. Var god lämna rummet. Stäng dörren efter dig. Lämna mig här med ingenting annat än verklighetsflykt att skyla mig med. Jag kommer inte att frysa. Jag lovar dig. Jag kommer inte att frysa bara du lämnar mig nu.

Tänker av händelsen som förekom på de där diaboliska små infödingsfigurerna från Diablo 2. Ettrigaste små fienderna någonsin. De återkom av någon anledning helt oväntat i filmen Mumien 2. Inte officiellt men nog var det väl där animatörerna fått sin inspiration? De frös aldrig eftersom de spontant självförbrände sig själva i ren ilska av att livet irriterade dem.

Vintertiden är över oss. Vi bestiger berg och skidrar, jag och Nemo. Förvisso också säkert en form av verklighetsflykt. Men å andra sidan har vi alltid haft problem med att förstå vad den där riktigt riktigt verkliga verkligheten består av. Det är så mycket vi inte vet.

Det enda vi vet när vi skidrar fram över isen och ser solens sista röda ljus förgylla kvällskvisten för oss är att vi njuter av ögonblicket. Känslan är vacker och vi vet att livets mörkare sidor lurar någonstans bortom horisonten. Den grupperar sig för ytterligare ett motanfall.

En counterstrike som speldåren inom mig skulle sagt.
10:07 PM [kommentar]

Wailing är väl ändå en form av röstonani?

Ser att en Nintendo-reklam för Tiger Woods Golf blivit anmäld eftersom spelet som spelas i reklamen är från xbox 360-versionen.

Detta motiverades med att Nintendoversionen inte var tv-mässig rent kvalitetsmässigt. Denna tanke skulle kunna tillämpas i ett långt vidare perspektiv. Osökt vandrar tankarna till Idol, Big Brother, Top Model, Ensam mamma söker, Bonde söker fru, alla program som inkluderar någon form av Carolina Gynning. Program som till synes inte ger oss några större evolutionära upplevelser. Idag har vi för fasen CGI. Dubbingstekniken är sedan länge fulländad av tyskarna. Textremsorna behöver inte förtälja vad som egentligen sägs. Snart finns det ändå ingen kvar som förstår det ändå. Lägg in texterna från historychannel, discovery, explorer, science i stället. Omedvetet tror vi att Tyra Banks egentligen med sin allvarsamma min går igenom någonting vetenskapligt. I de fall det visuella blir för plågsamt har vi cgi. Cgi är ett magiskt litet ord som betyder att datorn retucherar verkligheten en smula. Gör den bättre. Talet tar vi bara rakt av från vilken jäkla tysk kanal som helst. Spelar ingen större roll. Musiken tar vi från Metallica, U2, Cash, Reed, Elvis för helvete.

Detta kan till en början te sig en smula obegripligt men tro mig. Planen är långsiktig.

I liten skala har jag redan inlett förändringen. På jobbet spelar min telefon ut ljudböcker och musik in i mina öron. Människor talar till mig där ute men jag hör dem helt enkelt inte. Svarar bara glatt ja! på allting de säger. Föreställer mig att de egentligen säger någonting intressant. Jag njuter nästan när jag ser missförståndet komma farandes. När beteendemönstret förändras till den grad att osäkerheten kommer krypandes och jag nickar instämmande, vänder mig om och fortätter arbeta.

Och nej... så är det nog inte. Vid eftertanke förstår jag dock hur man kliver över den där linjen. Pressar gränserna, styr omgivningen och lockar fram de psykopatiska sidor som gömt sig i de mörkaste av själsrum. Själv är jag drabbad av arvet från mina gamla grekiska idoler. Jävla lättklädda gubbar. Hur än innerligt ilsk jag är på någon behandlar jag likfullt denne med god respekt och vänligt tilltal när vi möts. En röst inom mig säger till mig att det är min förbannade plikt. Jag antar att det gör mig oärlig.

Jag antar att stubinen är lång och att jag är en vulkan i vila. Själv fruktar jag den dag jag släpper ut den ilska som ibland försöker tränga genom jordskorpan. Det finns en orsak till att vissa saker har lång stubin.

Det är egentligen bara vid dessa tillfällen jag inser att tankeverksamhet förekommer. När jag sitter vid datorn och ser orden växa fram på skärmen. Oftast känns det som om en främling skriver. Ja ... det är någon annan som skriver. Det är därför jag mycket sällan orkar läsa igenom texterna i efterhand. Det är därför jag är en helt annan person varje gång vi möts.

Jag antar att egot försöker slita ur mig vissa delar. Men både jag och Max vet hur betydelsefulla vi är. Jag antar att det finns någon du kunnat ringa om jag inte fanns.

Jag tänker på Stephen King's roman Signal. Ja! Telefon. Du är en kär vän.

Men jag hatar dig.
8:38 AM [kommentar]

Varför är allting så enkelt? Skulle inte design vara ett av mina mästarområden? Svaret är nej.

Som det känns just nu och förmodligen en lång tid framöver är inte design intressant. All yta skapar en knastertorr skorpa som snyggt döljer dumheten inom.

Det jag vill göra just nu är att måla tavlor. Motivet är så givet att jag inte orkar gå in på det. Jag skulle även vilja göra en video av min arbetsplats. Helt utan kommentarer. Jag vill fota med vidare objektiv än tidigare och stillsammare motiv.

Världen är långsammare. Både mentalt och fysiskt. Den är mindre innehållsrik så jag måste anstränga mig mer för att se detaljerna.

Design går ut på ständig jakt efter uppskattning och självbekräftelse. Det behovet finns inte längre. Det finns saker i världen jag gladeligen skulle dö för att få uppleva igen. Att få höra en anonym persons uppskattning av streckens natur hör inte dit.

Låt någon annan jävel slå in paketen.
2:44 AM [kommentar]

Slår igång en skiva som förkunnar sig vara en av de mest förträffliga julsamlingar som producerats. Varför gör den mig då förbannad? Är det den tvålstänkta kemikaliska känslan av hisskaraoke. Är det bilden av stormatoldränkta showbizleenden? Är det kalypson?

Är det inte under julen vi vill fyllas av en känsla av själ? Egentligen tror jag själsfylldhet är en annan variant för den känsla Prozac kan ge. Jag vet inte så noga eftersom jag aldrig ätit Prozac. Jag förstår varför julen är plågsam för vissa. Jag tror inte på jultanken men inser att den behövs för att bära en våg av förväntan genom en mörk tid.

Så varför är det bara skitartister som gör julmusik?

Lyssnar på sjätte cd:n av Revolvermannen. Roland har besegrat sin läromästare och vunnit titeln revolverman tack vare sin hök som offrade sitt liv i striden. Läromästaren frågar honom svårt skadad om hur han tränat sin hök att göra det. Roland svarade: Jag har inte tränat honom någonting. Jag blev hans vän.

Det var så jag och Nemo vann DM. Vi tränade ju egentligen ingenting den sommaren. Vi lekte, plockade bär och vandrade omkring i skogarna. Det hela blev till ett stort fuck off till bruksvärlden. Vi tävlar inte längre. Men vi är vänner.

Jag hjälper min omgivning att fira jul av respekt till dem. Själv firar jag ingenting.

Av respekt för Max.
1:46 AM [kommentar]

När ska lutande tornet i pisa äntligen få vila?

Lyssnar på Metallicas nya skiva i hörlurarna under mitt arbetspass. De sliter mig i bitar. Oljudet maler sönder tankar och skriker efter smörjmedel. Det bildar en känsla av någonting som inte riktigt fungerar.

Naturligtvis älskar jag det. Kakafonin bildar på sitt eget vis en hymn till min arbetsplats. Jag vandrar runt i ett ställe som vrider sig i ångest och plågor. Jag har så sakteliga börjat se det som ett ändlöst vackert ställe. Det är som en av bestarna från A shadow of the colossus. Fallen men kämpandes för sitt liv. Kämpandes för våra liv. Den fryser. Delar av den kommer förmodligen att bli amputerad till mångas smärta. Vi kämpar för att hålla den vid liv likt en val strandad på land, så sakta krossad av sin egen vikt.

Om du inte förstår dig på ljuden som strömmar ut ur Death Magnetic befinner du dig bara på fel ställe. Elden sprutar ilsket ut sitt dödsvrål mot natthimmelen. Snön yr och dimman skapar en postapokalyptisk känsla i skenet av strålkastarna i decembermörkret.

Det som gör det vackert är insikten av att det är en försvinnande känsla. Jag vandrar. Jag rullar, tänker och undrar.

Hur stagar man upp någonting som redan ligger? Hur skakar man av sig känslan av att vi gått in i en evig vinter? Väl hemma skottar jag snö. Oändliga mängder snö. Blev erbjuden hjälp av en traktor men tackade nej.

Den här maskinen har inte riktigt gjort sitt ännu. Nemo älskar när vi skottar snö. Snön tynger ner elledningarna och ger oss långa strömavbrott. Under ett av avbrotten vandrar jag upp till övervåningen och lägger mig. Med mig har jag min kära telefon där jag förvarar mina ljudböcker. Nemo lägger huvudet över mitt bröst samtidigt som jag slår igång cd5 ur Stephen Kings Revolvermannen: Det Svarta Tornet. Den lilla teknologi som ännu fungerar räcker mer än väl för en stunds verklighetsflykt.

I väntan på ljuset.
11:38 PM [kommentar]

Jag har märkt att Nemo är en smula vilsen. Liksom sin husse har han förlorat sin beskyddare och trygga punkt. Tiden visar bara hur mycket han egentligen gjorde för oss och vad han betydde för vår tillvaro. Vi var rock n´ roll tillsammans. Numera spelar bara någon jävla Enya-refräng i bakgrunden. Missförstå mig rätt. Jag brukade gilla Enya innan jag insåg vad livskraft var. Jag är förmodligen rädd för att kunskapen är på väg att falla i glömska igen. Men apati kanske ändå är lösningen?

Lev en smula mindre så det inte gör så ont att dö. Jag har ett sår på fingret från sista gången jag matade honom. Slår upp det hela tiden. Vill nog inte att det ska läka.

Jag saknar våra äventyr. Och jag skäms över att hålla skenet uppe. Ljuset kommer inte från djupet.

7:04 PM [kommentar]

Kom till insikt med att jag är helt fördjävla patetisk. Har insett detta tidigare men det faller jämt i glömska. Men nu har jag en blogg och nu ska jag fan i mig skriva ned det så jag kommer ihåg.



Jo... det här fungerar lysande. På tal om lysande. Monterade en bastulampa i källaren. En stöt på 220 volt är uppiggande. Man blir rent av manisk av den. Armen som tog stöten fortsatte skaka en lång stund efteråt när jag tappert försökte kämpa vidare. Nu förstår jag varför Frankensteins monster ryckte så med armarna. Stackarn.



Spelar lite Nintento Wii. Fick en konsol när jag köpte min telefon. Spelet Wii Sport följde med. Jag har lirat det lite och inser att det blir roligast när jag inte försöker sönderanalysera hur systemet fungerar för att jag med minsta möjliga ansträngning ska få ut mesta möjliga effekt av mitt vevande med kontrollerna. Tvärt om min vän. Veva på som om livet hängde på det. Flyg fram över golvet och våga inte lämna ifrån dig kontrollerna utan att till viss del antagit samma kroppspråk som Jack Nickholson hade i filmklassikern Varsel när han sprang runt i labyrinten.

Det är inte fullt lika roligt som snöskottning men vad är egentligen det?

Köpte en soffgrupp av en kille i dag. Han var trevlig och ville hjälpa till med att bära ner åbäket. Han sålde försäkringar och var nog inte direkt införstådd i hur jäkla jobbigt det kan vara att bära en soffa. Många trapplan senare såg han likblek ut. När vi var klar höll han på glömma bort att ta betalt för möblerna. Han såg ut som någon som nyss spelat Wii Sport och var glad att ännu leva.

Har köpt tio dvd-filmer med Simpsons. Alla behöver vi en förebild. Natten kommer dock och då knackar tankarna på. Idag vill jag inte öppna den dörren. Homer smyger iväg och gömmer sig under täcket och hoppas som vanligt att Marge tar bort det onda.
2:15 AM [kommentar]

Jag är alldeles för grovhuggen för att vara renodlat indie. Glasvegas ger dock en viss tröst i vintermörkret. Eller tröst... Jag vet inte. Någon form av bekräftelse ger det mig. Världen känns mindre innehållslös för ett ögonblick. Köp skivan.

Gjorde mensas iq-test. Vet inte riktigt vad de mäter egentligen. Klarade mig tydligen riktigt bra. Förmodar att det beror på att testen utfördes på en dator. Inser dock att jag alltid varit ganska bra på oförberedda prov. Det är när jag förbereder någonting allting går åt helvete. Jag blev nog konstruerad för att vara här och nu. Problemet är att jag inte trivs med att vara här och nu. Jag vill vara ett år från nu bakåt i tiden. Just nu hatar jag nuet. Just nu har jag svårt att inse funktionen med kaniner. De får mig att tänka på Donnie Darko. Framförallt på orden: alla levande varelser dör ensamma. Jag tror inte de orden stämmer. Det känns som om det är mycket inom mig som gått sönder under den senaste tiden. Det känns som om jag tidigare haft ett vagt hopp om någon form av tro som ersatts med en totalitär bild av Stephen Hawkins syn på universum. Jag trodde för helvete jag var kreativ. Det har kommit alternativa mätskalor för intelligens. Emotionell intelligens är ett populärt begrepp som får in dig i matchen. Det hör förmodligen till saken att vi allihopa till syvende och sist vill känna oss speciella och griper efter varje halmstrå för att nå dit. Naturligtvis har vi rätt. Ingen av oss duger dock till fullt ut. Därför drömmer vi om utomjordlingar som kan ta hand om oss. När allting ser som värst ut vinglar dom fram på försvagade ben och upplyser oss. Deras stora hjärnor tänker.
Jag är dock fortfarande den dummaste av alla mina vänner. Det är så jag känner mig.

För när allting kommer omkring hatar jag brukslydnad. Hela den världen känns så väldigt mycket... Otto Von Bismarc. Ta bort hunden ur hunden. Det gör dig lyckligare. Det finns piller om ingenting annat fungerar. Självmedvetenhet.

Självmedvetenhet skrämmer vettet ur oss. Kan vi inte veta allting om vår omgivning istället? Tänk bara om datorjäveln framför dig blir självmedveten och går Terminator på dig? Datorn kanske redan har gjort det. Facebook, messenger, onlinechattar, datingsajter, poker, intelligenstester... Kom igen nu. Dessa saker berikar väl ditt liv? Datorerna valde en top-down approach.

Det roliga med William Gibson är att han hatar datorer.

Det tråkiga med mig är att jag älskar de stunder då jag inte tror jag tänker.

Det är i de ögonblicken jag kan fånga en snöstjärna och studera kristallerna utan att den smälter. I de ögonblick i mitt liv som jag vill minnas som de bästa kan jag inte erinra mig någon som helst tankeverksamhet. Över huvudtaget har jag svårt att föreställa mig att någon vill bli hågkommen för sin intelligens skull.

Så kan då några minuters klickande på ett tangentbord följt av presentationen av ett nummer förändra hur min värld ser ut? Eller hur någon annan ser på mig? Bryr sig Nemo? Jag tror vi är mer brydda i vår nästa löptur. När vi plöjer fram längs vägen och Nemo drar ifrån med några meter och liksom försöker få mig att gå hårdare.

Jag tänker inte på smärtan i kroppen. Däremot känner jag en stor glädje. Det är möjligt att jag har det där andra någonstans inom mig men jag avstår från det.

Och vem vet? Det kanske är nyckeln till den där rena intelligensen. Den vi inte har något namn för.

You are my sunshine
My only sunshine
You make make happy when skies are grey
I hope you know just how much i loved you
How could they take my sunshine away?
Glasvegas
1:07 AM [kommentar]