Jag förstår nu varför du ibland kallar mig Homer! sade min far under en fikarast. Det kändes bra för jag kan inte själv förstå det. Självinsikten förstörde mina argument.
Jag vill inte träffa mina karaktärer backstage. Håll ut och akta dig för hjärnan är mitt bästa råd.
Inser att jag varje morgon sitter i en liten bod omringad av julpynt. Året om. Är omgiven av autentiska tomtar. Inser att jag blivit en naturlig del av denna miljö. Funderar lite till men Kent har rätt: Det spelar inte längre någon roll. Jag orkar inte slåss. Det är bortom min kontroll.
Gick en lång lång bit till en busshållplats efter jobbet. Tanken var att ta mig hem. Hoppade på bussen och fingrade lite på mitt fantomenetui. Tittar upp och ser att bussen kör mig tillbaka dit jag kom ifrån. Inser att jag klivit på fel buss men tänker på min karaktär. Jag har gjort fel men ingen behöver veta. Hoppar av bussen utanför arbetet igen. Vandrar tillbaka. Min dumhet ser ständigt till att hålla mig i god form.
It¨s gonna be a long walk home sjunger Bruce i mitt huvud och jag går omkring och småler. Jag känner mig som Moses och Forrest på samma gång. Samtidigt tänker jag tillbaka på morgonfikat.
Det är ingen här.
11:59 PM
[kommentar]
Den moderna speljournalistiken bygger på att fylla så många ord som möjligt med minsta möjliga innehåll. Jag tror jag snor den här bloggen helt enkelt.
Nu är inledningen avklarad. Orsaken till att den är obegriplig är för att ingen ska hinna bygga upp en förväntan. Jag har inga svar och vill inte ha någon jävla sekt hängandes omkring.
Inledningsvis en kort presentation. Jag trodde ett tag att jag var doktor House men har med tiden insett att mina tankebanor mer överensstämmer med Dexter. Detta är en smula oroande och bör därför hållas hemligt.
Denna blogg kommer att som huvudinriktning ägna sig åt planlöst irrande.
9:35 PM
[kommentar]
