Den alldeles uppenbara kopplingen mellan scientologin och strävan efter ett körkort. Satt på ett informationsmöte idag. Kändes som en scen ur en Ernie-episod. Sid var någonstans i hasorna och gned händerna. Själv var jag på mottagarsidan. Saken är den att jag hatar gemensamma lektioner där självständigt tänkande åker ut bakvägen och allting som finns kvar är talföra dumskallar som säger exakt vad predikaren vill höra för att ta församlingen vidare till nästa nivå. Hur skapar man denna grupp av dumskallar? Enkelt. Mata dem med frågor så självklara att alla blir osäkra på vad i helvete det är som pågår. Samtidigt är frågorna så luddigt formulerade att endast en person i luddigt tillstånd kan slita sig från hopplösheten som uppenbarar sig i svaret.
Liksom inom scientologin ska vi betala avgifter för allt. Om du av en händelse har några pengar kvar när du slutligen får sitta i en bil är du uppenbarligen åtminstone rik på pengar. Även inom Scientologin krävs stora mängder pengar för att nå någon form av frälsning. Scientologin erbjuder kurser som ska göra kursdeltagarna immuna mot radioaktiv strålning. Körskolorna erbjuder dig kurser som ska göra dig säkrare mot trafikolyckor. Sannolikheterna känns ungefär detsamma. Handledaren fick lite smågrejer emedan jag inte fick någonting. Kunde dom jäklarna inte åtminstone gett mig en påse bilar? Känns inte som om jag kommer närmre än så. I likhet med ett antal kända sekter gick vi igenom en 20-stegsplan som ska göra oss till fullvärdiga medlemmar i någonting jag inte för närvarande förstår mig på.
Jag tror hon gick igenom hur man kryper med bilen. Eller inte hur som i hur utan snarare som i hur viktigt det är att kunna krypa med bilen. Brukshundsrörelsen har en liknande uppfattning om sina hundar. Denna rörelse brukar jag också jämföra med sekter men med långt mer skrämmande resultat. Har svårt att koncentrera mig på rätt saker och börjar undra över varför allting vi organiserar i slutändan blir så konstigt? Handledarna fick lära sig att allting förändrats sedan de blev medlemmar. Tiderna förändras men tiden är sig lik. Ibland går den för sakta. Ibland för fort. Den lyssnar inte när du skriker fot. Inser plötsligt att jag likt Homer Simpson står med fingret i upphöjd position, rösten höjd till profetiska volymer och omgivningen tyst och lyhörd. Viggar lite med fingret och kan inte tänka på någonting annat än en kall öl med lite navelludd. Jag har väldigt lite navelludd och vet inte om det passar ihop så bra med öl. Bob Dylan sade att man inte ska kritisera vad man inte förstår. Kloka ord även om de lämnar mig i tysthet. Det känns som om högra hjärnhalvan är Dylan och vänstra är Homer. Du vet nog vilken sida som är mest dominant. Doh.

Min kollega på jobbet har till trots av en lång rad händelser fått för sig att han vill tala med mig om hur man ska tyda symboliken ur Alice i underlandet. Jag säger bara vad jag ser när jag tänker på sagan. Det är ingen ursäkt men tiden springer iväg med mig innan jag vaknat. Inte för att jag skriver i sömnen men nog fasen skulle man kunna tro det. Näh... nu räcker det. Det är kört.

As the present now
Will later be past
The order is
Rapidly fadin'.
And the first one now
Will later be last
For the times they are a-changin'.
Bob Dylan
11:29 PM [kommentar]

Borde mer konkret skriva om vad jag egentligen upplever under en dag. Blog rules apply. Det är bara så att jag inte är intresserad av avrapportering. När jag gör ett inlägg sätter jag mig bara och ser vad fingerjäklarna ganska vårdslöst slänger ifrån sig. Bloggens namn är ingen tillfällighet. Jag gillar att flyta fram och snappa upp små tankefragment som vandrar omkring i armlängds närvaro. Just nu tänker jag på att jag saknar min egen dator där min egen musik finns. Nu ser jag ut genom fönstret till baksidan av gården och ser en liten jordklimp som liknar ett surt ansikte. Funderar spontant på att hugga tag i en spade och gå ut. Just nu lyssnar jag på Beyonce av någon anledning. Nemo sover bakom stolen och jag väntar väl egentligen på att en hare ska passera fönstret. Nu bytte jag musik till Marilyn Manson, vilket ger mig anledning att oro mig för tonläget på inlägget. Funderar över vad jag vill ha. Små radiostyrda gangstergubbar med stora hattar jag kan stampa på . Gå inte så hårt åt verkligheten. Den är skör som bladguld. Det slår mig att jag borde lägga undan de där filosofiböckerna jag inhandlat. Samtidigt kommer jag sällan särskilt långt i dem innan jag spårar iväg in i en värld där jag sköter tänkandet och alltings existens gråter. Viljan att äta är större än hungern att veta. Vet inte vem, om någon sagt så förut men jag letar efter ostbågar. Det är bättre att konsumera tillvaron än förstå sig på den. När man väl ätit allt finns det ingenting kvar att förstå och då är jag allvetande. Som en SSAB:are. Sänker huvudet i någonting som simulerar en tankepaus.

Kniper händerna för allt i hela världen. Allting rinner ur och frustrationen erbjuder sig skamlöst villkorslöst. Ser hur bitarna av förväntan rasar ner mot marken nedanför. Åter igen har jag konstruerat någonting som verkligheten avvisade. Stötte framåt med all energi i världen men fötterna nådde aldrig marken. Tycker mig höra röster men allting låter bara hånfullt. Tittar i avsmak upp med en blick sårbart förbannad och fylld med allt annat än beslutsamhet. Jag vet helt enkelt inte vad jag ser på. Ser på världen på ett sätt som mer och mer skadar mig. Jag vill se Bumbibjörnar, Bamse, Bambi förhelvete. Djuriskt snälla attribut.

Jag måste ha slumrat till och någonting hände. Världen hade en egen vilja utanför min egen. Maler och maler vidare trots att jag inte är där. Varför i helvete blev världen så skrytsamt avancerad? Var det när jag såg V det hände. När Donovan smög in i skeppet och Diana slukade råttor? Filosofiböckerna erbjuder inga lösningar men väl en vacker rad av intressanta cirklar jag kan vandra vidare i. Det man lämnar bakom sig stannar där på sin jurtjyrkogård. Som de där gångerna man såg på Bagen och Cia Berg. Som när Macahans gick för första gången. Som den där känslan julaftonsmorgonen framkallade då. Allt det där är borta men samtidigt lämnar det aldrig oss.

Men var fan är harjäveln? Allt det där andra visste jag redan men cirkeln var väl intrampad och jag känner mig bekväm. Fötterna är tryggt invaggade i luddiga tofflor som vägrar nudda vid marken. Funderar på varför de flesta som känner mig säger att jag är lugn. Förmodligen så där långsamt sävlig. Förmodligen trög. Upplever själv att jag mest hela tiden slungar omkring tankar och försök till omvärldstolkningar. Det är dock inte särskilt mycket av allt det där som når fram till talorganet. Det ligger inne i huvudet och studsar omkring och får mig att glömma bort kroppen och omgivningen. Det är inte för att jag är lugn. Jag är inte helt närvarande bara. Eftersom det verkar krävas omfattande olyckor för att jag ska bli helt närvarande föredrar jag det förblir så.

Tror jag ska gå och krama en hund. Allt det där var en lögn. Ställer mig upp och gravitationen har inte glömt mig. Tänker på vad en autonom process är och inte är. Nemo ställer sig sömnigt upp och sträcker på sig. Jag böjer mig ner och kramar om honom. Känner för stunden inga tankar. Upplever istället en stund av välbefinnande.

Samtidigt vet jag att haren passar på att springa förbi just nu när jag inte tittar. Säger åt Nemo att vi ska gå och lägga oss. Båda verkar löjligt glada i den tanken.

Det vore onekligen hemskt om vi mår som bäst när vi sover.
1:43 AM [1 kommentar]

Gräsklipparen slet med gräset. Jag gick och funderade på de där stunderna av fullständig klarhet som vissa säger kan förekomma. Oftast sägs de inträffa när det redan är försent och den tänkande är på god väg att dö eller har hamnat i en än värre situation. Det är redan vetenskapligt bevisat att vi tänker snabbare i situationer av fullständig oreda. Personer som upplevt det hela säger att det känns som att tiden går sakta. Det jag funderade på var om man inte borde ställa i ordning några väl valda frågor att använda när fullständig klarhet inträffar. Jag upplever det i dagsläget som om vi slösar bort dessa gyllene tillfällen på att hålla oss vid liv. Risken är att den som ställer frågorna inte befinner sig i samma tillstånd av snabbtänkthet och därför inte förstår svaren. Det finns också en övervägande risk att den snabbtänkte hamnar i ett mycket dåligt läge rent överlevnadsmässigt, men det visste vi redan.

Jag kommer ihåg när jag jobbade i Israel och blev påkörd av en traktor när jag höll på att bygga upp en hög med metallsprinklar på en plattform. Jag hörde traktorn och hann vända mig för att se att kollisionen var oundviklig. Kollisionen slängde mig bakåt, genom hela högen av sprinklar som flög åt alla håll innan jag slog i marken några meter bakom den nu förstörda sprinklerhögen. Jag tänkte aldrig i luftfärden på hur ont det där borde gjort. Det tycktes ta en evighet för mig att plöja genom alla sprinklers och sedan landa på marken. Jag svor över att en halvtimmes jobb var förstört innan jag landat. Min kompis Peter trodde jag dött i kollisionen och kom likblek i ansiktet springandes till mig. Hoppade dock speedat upp på benen och började i vild förtvivlan samla ihop sprinklarna igen. Peter fick slita mig från stället eftersom jag vägrade inse att jag blödde lite överallt. Jag upplevde det dock en smula som om kroppen gick på alldeles för jävla mycket energi. Jag skakade och var allmänt ryckig. Om jag bara haft en bra fråga att ställa mig själv då. Det enda jag brydde mig om var sprinklerjäklarna. Mitt beteende efter olyckan och förvisso några detaljer till ledde till att alla började kalla mig The Machine. Vad det nu än var som gav mig det smeknamnet var inte snabbtänkthet en del av ekvationen. Varför skrek jag inte bara ut meningen med livet där i luften?

Då hade vi sluppit tjatet kring den mest slitna frågan inom filosofin. Jag har dock ett svar och det tror jag många andra också har. Att basunera ut detta svar till världen utan att förstöra den bräcklighet som bär upp den är omöjlig. Någonting så skört och vackert håller bara för en vindfri viskning.

Gräsklipparen stannar bakom huset. Försöker förtvivlat dra igång den igen men bränslet är slut. Den har dock plöjt på bra och lämnat synbara spår. Fantastisk liten mackapär trots att den bara är en maskin.
1:04 AM [kommentar]

Nu är jag arg igen. Sverker vill du bli min vän? Jag hade kunnat erbjuda finfina soptunnor om de inte blåst bort.

Vandrar från jobbet längs en cykelväg. Möter en kvinna som vandrar på fel sida vilket tvingar ut mig på fel sida också. Hon verkar inte riktigt hemma men jag hör henne prata för sig själv. Någonting om att det inte spelar någon roll. Ännu en bit längre fram möter jag en tjej med barnvagn. Ni som kan er historia vet om att barnvagnar försöker ta livet av mig. Mycket riktigt går hon också på fel sida vilket trycker ut mig mitt i cykelvägen där halvgalna ssab:are numer flyger förbi. Upptäcker att situationen gör mig irriterad. Tänker samtidigt på den förvirrade kvinnans kommentar när vi passerade varandra. Den var inte menad till mig utan hon pratade med någon jag helt enkelt inte kunde se. Men nu begrep jag plötligt sammanhanget. Jag är överprogrammerad med små regler och syntaxer som styr hur jag ska agera och fungera i varje situation. Någon fyrtiotalist(jo de är verkligen skyldiga till allt) lade när jag var liten in den regeln i huvudet om var jag ska befinna mig på en cykelväg. När mina regler rubbas går jag och blir märkbart irriterad. Men det slår mig nu att det inte är mina regler. Det är någon annan som tycker att jag ska gå där. Jag som den duktiga idiot jag är anpassar mig och upprätthåller systemet. Kvinnan visste plötligt bättre. Hon förstod att det inte spelade någon roll. Insikten hade förvisso gjort henne knäpp. Det är nu jag går och blir uppretad över hur varje steg och aktion jag utför känns förutbestämd av någon annan. I makroperspektiv skiljer jag mig ingenting från en arbetsmyra. Hur ska jag någonsin kunna känna mig helt avslappnad med denna jäkla fyrtiotalistiska hålkortsmaskin stämplandes i hjärnans inre vrår? Spinning Jenny kunde slås sönder och samman med träskor men denna nya insikt om världen är svår att få överblick om. Jag går in på Coop och köper en ananas. Två faktiskt. Helt jävla oväntat.

Så jag beslutar mig för att agera en smula annorlunda i fortsättningen. Sneglar på cykelvägen. Vi ses på närmaste akut.

Hey baby
Take a walk on the wild side
Lou Reed
5:14 PM [2 kommentarer]

Carpe Diem. Jag är relativt nära att ogilla uttrycket. Jag minns artikeln Disneyland after dark. Den hade ingenting med norska pudelrockare att göra. Den skrevs av William Gibson, en av cyberpunkens större författare. William Gibson är ingen teknologisk nörd trots de romaner som slog volter i min hjärna som tonåring. Han är mer en betraktare av det teknologiska samhället. Han är inte helt förtjust i åsynen alla gånger. Disneyland after dark läste jag för första gången omkring 1995. Jag grävde fram artikeln från ett Internet som inte visste vad trendbloggar var. Jag tror den skrevs för magasinet Wired, som hade en hemsida jag på den tiden hängde konstant på. Han skrev om Singapore. Den svenska regeringen hyllade på den tiden offentligt de framsteg Singapore gått igenom. Gibson reste dit och gav en annan syn på saken. Det han såg var ett känslokallt övervakningssamhälle som krävde passerkort för att du skulle få komma in i staden. De fattiga förpassades till soptipparna utanför stadskärnan. Jag tror att Gibson var rädd för tanken att vi någonstans i det råttbosamhälle som skapades skulle glömma bort oss. Att vi blir så inne i skiten att den slutar lukta. Att vi blir fångade av dagen och likt en tsunami sveps iväg från självständigt tänkande.

Tanken slår mig när jag står utanför Coop Forum en fredag. Jag gillar också att leka betraktare. Stannar utanför bilen och studerar människorna som försöker samla ihop sig själva. Är de mitt uppe i dagen? Är jag utanför med tomma händer? Varför vill jag därifrån?

Jag tror att många gör någonting alldeles för vräkigt av tanken på att fånga dagen. Att dagen är någonting väsentligen åtskiljt från vardagen likt två världar åtskilda av ett beslut. Det kanske är teknologin som skiljer oss från dagen? Släpper taget om tanken och går ut med Nemo.

Varje gång jag ser honom känns det som om jag är ytterligare en tanke på spåret. Men jag når inte riktigt dit.

De som känner mig väl vet att jag inte gillar filmen Döda poeters sällskap. Jag såg den under gymnasietiden med klassen och svenskalärarinnan. Sedan hölls det flera väckelsemöten under lektionerna efteråt. Till slut fick jag nog och sågade filmhelvetet under en allt för långt gången seans. Jag var nog inte så slipad och välformulerad på den tiden vilket också avspeglade sig i svenskalärarinnans ansikte. Det jag dock fortfarande är nöjd över är att jag hade en helt egen tankebana och vågade stå fast vid den. Det blev dock jävligt tyst i klassrummet. Jag antar att jag fångade ett ögonblick då. En ljuv sekund av fullständig njutning innan helvetet kom som en jordbävning över mig.

Slänger iväg en pinne till Nemo som slänger sig upp i luften och fångar den akrobatiskt innan han landar. Det hela är över på ett ögonblick.
1:13 AM [kommentar]

Känner ibland en nostalgisk känsla av 70 och 80-talet. Känslan kan förnimmas från en doft eller ren syrebrist. Dofter är fantastiska genvägar till gömda minnesbanker men det kan leda till viss frustration när den nostalgiska känslan inte går att härleda till ett minne. När jag var tre år gammal snodde jag en marsipantupp ur ett skåp hemma men blev upptäckt mitt i dådet. Den lilla situationen har lett till att jag känner viss skuld vid åsynen av marsipangodis. Jag gillar dock marsipan. Situationen är komplex. Det finns en lätt rubbning i initialprogrammet som skapat en tankeavgrund jag inte vill snubbla in i. Lite snubblande och ramlande är helt okej men när ekot av mitt eget inre vrål är det enda som håller mig kvar vid förståndet bör all tankeverksamhet avledas på andra uppdrag.

Jag har blivit en förgörare av världar!

Citatet är Oppenheimer´s efter den första kärnvapentesten. Sedan gav han sig i kast med att utveckla vätebomben. Ett arbete ska göras grundligt.

Aspiranten Anderw T Wilkings tänkte förmodligen samma sak där han satt på toalettbrättet i den mulltoa som installerats i ett skjul utanför det han var positionerad att vakta. Tidningen i hans händer, ett äldre vältummat nummer av Popular Theory gav honom inga större insikter. Det mest upphetsande i den tidskriften var reklamen. Som alltid i amerikanska populärmagasin bestod tidningen mest av reklam som gjorde artiklarna svåra att hitta. Aspirant Andrew var inte det minsta intresserad av vetenskap. Det var inte så han var uppfostrad. Det han vaktade intresserade honom förvisso. Det som gjorde honom nyfiken var mestadels det faktum att han inte hade en jävla aning om vad det var. Byggnaden han vaktade var som en jävla jättejulklapp tre dagar innan juldagen. Jävla skitgöra muttrade Andrew och bläddrade ointresserat mellan bladen. Det var i osedda ögonblick som detta han kunde träna på sin attityd. En attityd var viktig, det förstod han. Som aspirant var hans roll den som en ja-sägare utan någon större personlighet. Personlighet kunde vara jävligt irriterande om den inte var invand och väl inrotad. Andrew tränade sig på en uppsättning av slogans och repliker som sedan skulle utgöra grunden för den personlighet han ville förknippas med. När han väl var en i gänget skulle han vara redo för det. Inget tal om den saken. Fucking Clint Eastwood, tänkte han och fyrade av en stenhård blick. Skjulets provisoriska plåtdörr darrade inför särskådningen. Andrew var 21 år gammal och kände sig för tillfället odödlig. I sitt hölster som nu låg nerhasat längs anklarna fanns förlängningen av hans arm. En semiautomatisk sigpro-pistol med 9mm kaliber låg säkrad i hölstret vid hans högra fot. Byggnaden som tornade upp sig utanför skjulet var Millstones delstatspolis stora ansvar. De var förpliktade att bevaka byggnaden och hade gjort det i snart sextio år. Orsaken till varför delstatspolisen bevakade denna byggnad var familjen Deerthorns uttryckliga krav på att de skulle utföra den uppgiften. Ett litet krav kan tyckas eftersom familjen stod för merparten av delstatspolisens årliga budget.

Lars Deerthorn var delstatens store entreprenör och välgörare. Under efterkrigstidens första år byggde han upp det imperium som nu stod under namnet Deerthorn Industries. Det Lars byggt upp var en stålindustri som hyste jobb åt större delen av staden Kent. Kent var inget mer än en håla under slutet av fyrtiotalet. Nu hyste staden omkring 70000 innevånare och var i sanning en tilltalande oas i landskapet.

Få visste att Lars - även kallad Larsen - var en sabeltandad midsommarvampyr. Denna avledning från tidigare tankebanor var kanske oväntad. Vi är konstruerade att hela tiden försöka se framtiden innan den händer. Förutse mönster och läsa av situationer. När vi ser en film konstruerar vi kontinuerligt var filmen är på väg. Larsen gjorde ett saltomontalhopp och högg offret i nacken till rytmen av en sommarnatt.

Andrew's livssituation är helt enkelt fördömd. Det framgår av texten. Men jag inledde skrivandet i en nostalgisk tillbakablick. Marsipan ta mig fan. Moviebox. Påminner mig absolut om när jag under värnplikten utsågs att smuggla tillbaka en moviebox till uthyraren under en dag vi tilldelats utgångsförbud. När vi blir nostalgiska tänker vi mycket sällan på kottar trots att kottar fanns på 80-talet. Jag inser att det inte går att trassla sig ur detta inlägg med hedern i behåll.

I framtiden ser jag mig själv göra någonting helt annorlunda.
10:57 PM [kommentar]

Det finns saker jag hatar. Jag hatar i synnerhet personer som kommer farandes med jantelagen och talar om den svenska avundsjukan. Jag hatar människor som tror att en kundvagn i butiken måste föras fram så konstnärligt som möjligt. Jag hatar människor som tror att IPRED och liknande lagar är till för att skydda mänskligheten. Jag hatar new age-kommersialismen. Jag avskyr människor som beskriver sig själva som extremsportare. Jag är likgiltig till alla former av religioner. Jag hatar konstnärlig exponering och ambition utan talang. Jag hatar människor som säger att miljöförstörningen är överdriven. Jag hatar tanter som tar så in i helvete med tid på sig att betala minsta lilla artikel på mataffären. Jag hatar Facebook och dess form av social integration som till stor del är lika jävlig som den mobiltelefonen tillfört livet. Jag hatar barnvagnar i flock som uppenbarligen är ute efter att ta livet av mig. Jag hatar människoflockar förbundna i förbund, föreningar, unioner, sekter eller klubbar. Jag hatar känslan av att sakna det jag älskar. Jag hatar när kroppen går sönder innan drivet tagit slut. Jag hatar sjukdomar som inte hittar ut. Jag hatar kreationister som försöker gömma sig bakom uttrycket intelligent design. Jag hatar att poker numer återfinns på sportsidorna. Jag hatar egoistisk feminism som dömer männen och bara vill plocka godbitarna ur livet. Jag hatar att jag inte hinner med allt jag vill göra i livet. Jag hatar att minnet håller som hårdast om de saker jag helst vill glömma. Jag hatar när vreden kommer krypandes och får mig att må dåligt.

Framförallt hatar jag att hata. Jag vill bara vara snäll och i stort sett menlös. För det mesta lyckas jag.

Men ibland kommer det vällande över mig. Jag hatar verkligen veterinärer som inte kan sitt jobb.

1:41 AM [897 kommentarer]

En liten helg har varit på besök och jag har målat fönster. Ramen som håller i glaset för att vara riktigt tydlig inför de bokstavstrogna. För att komma in i det rätta sinneslaget tog jag på mig en grön nätbrynja och basker. Jag arbetade i och för sig bara med en färg men formerna finns i fantasin. Vet inte varifrån tvivlet kommer, kanske är det från tidigare erfarenhet men innan jag började kändes det inte som om någonting var under kontroll och slutprodukten fanns uppe på ett berg som krävde syrgas. Slipandet gick i och för sig ganska tillfredsställande men inför det första målartaget kände jag mig som bambi på hal is. Hakade loss fönsterna och lade dem på det tidningstäckta golvet. Skruvade loss alla gångjärn och handtag. Regnet öste utanför vilket jag löste genom att fälla ner solskyddskapporna. Martin Timell tamejfan! röt jag med en förhållandevis fransk dialekt(basker, brynja) för att pumpa upp modet. Tittade på penselkittet och begrep ingenting. Det finns hur många penslar som helst. Vad deras former utformar för funktion har jag inte den blekaste aning om. Jag gissar att de sprider ut färgen över en yta men utöver det finns det nog någonting jag inte vet. Den pensel som väljs ut är förmodligen avsedd för målning av brännskadade betongplintar men hur i helvete skulle jag veta det? Jag bär basker och brynja och ett tekniskt sinneslag skulle bara förstöra hela atmosfären. Utöver detta bär jag kalsonger. Utan minsta tvivel en imponerande syn. Det är tur att jag är van vid mig själv.

Det är farligt och ofta onödigt att ta beslut. Våga vara obeslutsam och om någon undrar varför säg att du väntar på att övriga världen ska hinna ikapp. Du är en levande spjutspetsteknologi på väg mot bullseye. Du vet mycket väl hur trist det är att vara den första på festen hela tiden. Låt någon annan ta besluten. Låt världen hjälpa sig själv. Delegera och gå och ta dig en kall öl. Men först: ta det där jävla första penseltaget. Hela visionen av vad du ska och bör göra ersätts av synen av vad du faktiskt gör. Stämmer de båda dåligt överrens. Gå och ta dig en kall öl. Win win situation as they say. Nu kanske du tror du är smart när du tänker att det där första penseltaget är ett beslut. Om du burit basker hade du varit medveten om vägar att kringgå beslut och ändå få någonting att hända. Det händer olyckor hela tiden och de behöver sannerligen inte mycket matnyttigt på benen för att utföra sitt arbete. Bär man basker och brynja är det bara en tidsfråga innan olyckor drabbar en. När den väl händer så arbetar man bara vidare och vältrar sig i olyckans hjärta och smärta. Hämningarna försvinner vid tanken på fullständig ansvarsfrihet. Du kunde inte rå för det. Säg att du tror på ett deterministiskt universum även om den tanken är absurd. De andra vet inte det eftersom du låter så övertygande och passionerad. Du bär basker och kalsong. Din dag var allt för lång.

Holes
dug by little moles
Into one I fell
all the way to hell
12:21 AM [kommentar]

Min mobil har ett spel som jag använt som mätsticka för den dagliga intelligensnivån. Om jag lirat bra, har följaktligen mitt antagande varit att jag - med min nivå mätt - är i en ganska skarp dagsform eller en något mindre dräglande idiot än vanligt. Häromdagen gick det dock alldeles förjävla dåligt. Smått ilsken satt jag i ett litet förråd och övervägde att stanna där. Så jävla dum var jag. Slog frånvarande igång spelet ytterligare en gång och kopplade bort all tankeverksamhet mot spelrutan. Jag satt och tänkte på hur jag skulle överleva. När en stund gått och jag slutligen får mitt game over blinkar det high score. Inte med den måttfullhet som normalt är att vänta. Jag dubblade rekordet.

Nu visste jag inte längre varken ut eller in. Var jag istället - med mitt mått mätt - ett geni för dagen? Nyss var jag en dumskalle. Kroppen ryckte åt alla håll. Should I stay or should I go? Det irriterar mig så oerhört att jag när rekordet slogs inte var intensivt medveten och tankefokuserad. Jag satt där och drömde och då jävlar i min låda.

Jag valde att stanna en stund till. I telefonen fanns även spelet Guitar Hero. Slog igång det och började lira på karriärläget. I början gick allting lätt. Tre knappar att hålla reda på i ett makligt tempo. Men som alltid bodde det ett fanstyg bakom nästa kurva. Avancerade mig upp till att spela på Expert-nivån. Nu hade jag nästan hela tangentbordet på min lilla telefon att hålla reda på och det i en jävla fart. Små knappar, stora fingrar. Efter femton ackord ur Run to the hills med Iron Maiden blev jag utslängd från scenen.

Sitter kvar en stund till uppenbarligen rädd för världen utanför. Tänker på hur repliken: Jag måste följa mitt hjärta! lät innan 1600-talets slut då mänskligheten trodde att kroppens tankeorgan var hjärtat. Eller de trodde på ett större intellekt som fanns i planeterna och himlakropparna. Det spreds med små andar in i kroppens kanaler och gav oss intelligens.

Men ändå.. I dag har vi ändå en sorts distanserad uppfattning av att viss tankeverksamhet, framförallt känslomässig tankeverksamhet kommer från hjärtat. Vi har även en tydlig uppfattning av att det ibland finns mer än ett huvud som sköter tänkandet. Eller det finns en kvinnlig uppfattning om det manliga tänkandet. Eller oj...

Dit ville jag inte gå men det är trångt här inne och skalman han är trött. Telefonen räcker inte till längre. Mitt batteri är nästan slut och rädslan kommer farandes. Ser på dörren. Det är en farlig passage jag måste passera innan jag är där jag vill vara.

Långt långt bort.
7:33 AM [kommentar]

Ibland - nu är ett sådant ögonblick läser jag i godan ro genom mitt tidigare inlägg och begriper ingenting. Det är oroande. Orsaken till att det blir så beror på omständigheterna kring när inlägget skrevs. Poängen med inlägget - om man nu ska tala om någon poäng - var att lägga ut bilden. Någon plan utöver att i godan ro slänga ut en bild fanns inte. Det som då inträffade var dock att hjärnan började yra om att inte kan jag väl slänga ut bilder bara sådär. Det krävs kött på benen. Då började jag följdriktigt skriva utan att egentligen vilja säga någonting. Fragmenten jag byggde upp inlägget på hämtades från färgerna i bilden och förvisso den musik jag lyssnade på för tillfället.

Man kan undra vad i h-v-t för musik jag lyssnar på. Men herregud. Yrkesmördare och kostymer? Tröttheten spelade nog också in. När min ensamma hjärncell inte förmådde orka längre förföll jag och hoppades i slutet på att åtminstone någon läsare skulle se en mening med inlägget. På samma vis som vissa finner mening i abstrakt konst. Det var därför jag i slutet hamrade in att det var konst det handlade om. Konsten är den sista utposten. Den sista ursäkten.

Jag skrev också om att hacka is. Detta var inget påhitt. Jag har hackat och grävt undan snö som en besatt på gården. Sommaren finns någonstans därunder och jag vill dit.

Det är en stor nackdel att vara så lättpåverkad som jag är ibland. Hela inlägget byggde på några slumpmässiga små fragment som fanns lättillgängliga för stunden. Det händer allt för ofta att jag sitter och stirrar på sakerna kring skrivbordet i hopp om att finna ett ämne. I'm not there.

Slutligen vill jag gratulera Stefan och Åsa. Det är den första meningen idag jag inte behövde leta efter.
8:01 PM [kommentar]

Och nog fasen hade de rätt. Även lögnen blir sann i betraktarens öga om reglerna som styr det som hjärnan tolkar säger att intrycket är mer än ögat förmår ta in. Jag är ingen yrkesmördare. Det är jag säker på. Men ibland vet jag inte varför. Yrkesmördare ger ofta intryck av att bära upp en närmast poetisk livsstil. De har ofta alldeles förbannat snygga kläder. Själv går jag omkring som en trashank. Jag har en Armani-kostym och en Boss-kostym. Som det känns nu får jag nog aldrig mer bära dem. Som det ser ut just nu har jag inte ens en basker. Däremot hackar jag is. Med stillsamt ursinne bryter jag fram det som döljs under ytan. Längst där under finns någonting blodrött, bortglömt och trasigt. Och det är det jag vill lura er att tro. Jag behöver inte lura dig eftersom du så gärna gör det själv. Kostymen satt så perfekt tills den usle fotografen tog det där kortet som visade att benen slutade under knäna och axelvaddarna var armbågsskydd. Till och med spegeln gav oss konst. Blodet pulserar. Någonting slår och slår. Tänk på en färg, tänk på en blomma, tänk på ett verktyg.

Om du är som 95 procent av den övriga befolkningen fick jag dig förmodligen att tänka på färgen rött, ros, och hammare. Annars är du unik vilket du naturligtvis är. Du kommer alltid vara speciell om du frågar mig. Saker och ting är värda att fråga sig. Om någon kastar en boll mot dig stenhårt. Fångar du den? Träffar den dig i pannan? Slänger du dig på marken? Jag vet att frågan är helt meningslös och att den inte på minsta vis förvillar dig men du ser ändå inte mig där jag står i dörren och ler ondskefullt med min ljuddämpade pistol riktad mot dig. Bilden är inte konst men den gör dig irriterad. Jag bär Boss och lämnar ingen spegelbild. Pistolen är inte laddad men det är konst. Detta är konst förhelvete.
12:32 AM [kommentar]

Tiderna förändras. Hjulen rullar i en brant nedförsbacke. Det är en bra sak om du är höjdrädd. Det får mig osökt att tänka på när jag cyklade nedför måttsundsbacken. Det är i sådana stunder sinnena skärps en aningens smula och man plötsligt inser att allting som håller en vid liv eller åtminstone oskadd är en tunn trådig stålvajer som leder fram till cykelns bromsar.

Detta ögonblick föregicks naturligtvis av tystnad. Den där obligatoriska stunden av kontemplation, striden mellan instinkterna, grupptrycket(jag var inte den enda idioten). Ingen ville innerst inne. Alla åkte. Det var inte en hårdrockslåt som var ledmotivet i resan. Eventuellt är det sådant man lägger till i efterhand men jag tror med övertygelse att en ödesmättad klassisk strof balanserade våra sinnen. När cykeln når hastigheter på över 60 km/h är det inte av rytmkänsla man skakar.

Men vi överlever. Där nere kommer den där känslan som borde säljas på burk, vilket kanske redan är fallet. Gene Kelly fångade känslan i Singing in the rain. Torgny Mogren fångade den känslan i det klassiska femmilsloppet när svenskarna redan gett upp. Förmodligen går den på något vis att delvis replikera på medicinsk väg. Lite dopamin räcker nog långt. Dopamin är det som får oss att flippa ur fullständigt vid förälskelser. Dopamin var ordet Percy Sledge sökte när han skrev When a man loves a woman. Eller nej. Han sökte ingen förklaring. Han bekräftade bara mystiken.

Vi drivs av nyfikenhet. En önskan att hitta förklaringar här och nu. Från myt till logos. Myten är skön och spänner bågen tvåfalt. Logos är längre bort. En arbetsam jäkel som inte ger någonting gratis. Och gratis som är så jävla gott. Det är vackrare om guden Kronos tar hand om tiden än om Einstein eller någon modernare kvantfysiker är där och fingrar. Kronos är enklare att begripa även om han flirtar med vår megalomaniska sida. Egentligen behöver vi inte följa vetenskap för att definiera vår tillvaro. Livet går att leva på en så basisk nivå att vi tillåts tro på fablernas värld och samtidigt vara en aktivt fungerande individ. Tiden ses som en tratt löpandes åt två håll med en punkt i mitten som markerar det absoluta nuet. Framtiden är fylld av oändliga möjligheter och variationer på vad vi inte förstår. Det förflutna är fyllt av missförstånd. Det finns ingen levande människa som hinner tänka på nuet innan det tillhör det förflutna. Tiden slösas helt enkelt bort på tolkningar. Eller tiden slösas snarare bort på att försvara våra värderingar av vad vår tillvaro borde vara. Tiden borde naturligtvis vara ögonblick ur en slutscen av Sergio Leone. Ödesmättade eviga vidder och genomträngande blickar inför slutuppgörelsen där orden tagit slut och den eviga solen bara för helvete brinner.

The more you ignore me
The closer i get
You¨re wasting your time
Morrisey

Jag tänker inte så bra. Blir lätt distraherad och glömmer lätt den röda tråden som ibland uppenbarar sig för ett kort kort ögonblick. Jag börjar skriva mitt i en tanke och avslutar punkten på en läckande flotte på ett hav utan horizonter. Genom livet har jag försökt skapa små minnesnoder jag kan färdas till. Ögonblick då jag plötsligt blir medveten om att jag befinner mig i en minnesvärd situation och anstänger mig för allt jag förmår att kunna återskapa scenen i all framtid. I botten ligger väl en fåfäng tanke på att kunna besegra tiden genom att bara sluta ögonen. Att i slutändan likt Doktor Manhattan kunna hålla en dialog med mig själv i det förflutna. Det jag skulle säga är följande:

Ändra ingenting.
2:38 AM [1 kommentar]

Jag ämnar vara ansträngt allvarlig men när jag vandrar in mellan malmhögarna, genom vattenmolnen som bildats av släckningen börjar jag undra varför min hjälm inte har någon propeller. Traktorer på 20 ton jagar i dessa trakter och orsaker till ett koncentrerat sinnestillstånd radar upp sig på rad. Allt detta ignoreras av en god anledning. Eftersom jag under ett pass går omkring 15-16000 steg, skulle en propeller kännas häpnadsväckande. Inte för att detta är av betydelse. Jag skulle egentligen kunna befinna mig på Mars med en bara aningen svagare verklighetsuppfattning. Tanken på syrgas uppstår spontant utan några som helst vettiga referensramar. Syrgas skulle smaka bra, tänker jag och börjar leta efter gamla spår i snön. Jag har gått här förut och historien lämnar sina spår. Om jag bara hittar spåren så hittar jag även vägen dit jag ska. Denna villfarelse har inträffat förr. Det är mycket sällan jag hittar vägen utan en lina som drar mig mot den. Propeller. Praktiskt. Poetiskt. Pastöriserat. Inte riktigt klokt. Rotorer som svischar, tårna som spretar motståndslöst nedanför men ändock ovanför marken. I can be your wingmate! ropar kråkan som seglar förbi bredvid mig. Varför? undrar jag. Beacuse i CAN CAN CAN! svarade kråkan. Everybody can can! replikerade jag och föll hårt ner i marken.

Jaha. Det är alltså så den här jävla dagen tänker agera. Taskigt skådespeleri hela vägen. Dåliga kulisser och den där jävla kråkan stal sina repliker. Ja... dålig kråka. I¨ll be back! vrålade jag upp mot himmelen som tycktes uppfyllas av vattenmolnet. Denna orgie av anakronismer var i avtagande. Här och nu. Fokusera. Jag börjar gå igen och anstränger mig att inte trampa på alla gulliga små velourbananer i plysch som springer omkring. Det måste vara någonting i luften som gör dem oroliga tänker jag. Jag skulle behöva testa den tanken i ett laboratorium. Tankar ja.

Motion och fysisk träning i all ära men du kan lika gärna förbränna energi genom att tänka mycket. Låt hjärnan arbeta så behåller du figuren. Jag har aldrig provat den metoden. Och vid närmare eftertanke har jag helt fel. Hjärnan drar inte mycket mer energi av att tänka intensivt än den annars gör. Och detta inser jag nu. Så jävla dags! Har jag hållit tillbaka helt i onödan i alla dessa år? Och nu nu nu... nu är jag dum. Sätter mig, nej lägger mig i snön. Ser upp i himmelen och börjar veva med armar och ben. Ställer mig upp och studerar min snöängel. Det ser mer ut som en man som träffats av en meteor. Det var ju synd tänker jag och vandrar vidare. Ikaros steg och steg till vingarna brann av solens hetta. Tar mig ovanpå hjälmen. Inget spår av någon propeller. Kanske är det ändå så att jag brinner. Velourbananerna springer omkring mig och försöker släcka lågorna med knapphändigt insamlad snö.

Tanken slog mig åter igen. Vid det här laget var jag misshandlad. Hjälmen satt uppenbarligen för långt ut på huvudet. Det som var uppenbart var hur velourbananerna levde sina liv i små hål som ledde till underjordiska kanaler under snön. Jag kände för att skriva en dikt i snön. Någonting direkt och precist som definierade stunden. Men det är inte så jag fungerar. Det jag föreställer mig är ett språk i koder. Om du bara är uppmärksam finner du dikten gömd i texten. Jag ser den gärna som en liten snäll nalle som just brytit benet. Om det inte vore för dimman kanske jag kunde sett bättre. En riktigt bra tanke kommer nog inte direkt till dig. Den ronderar och tar dig på flanken.

Men den är aldrig en baktanke.
11:56 PM [kommentar]

Jag tror jag har tränat. Det inträffar ibland att jag och Nemo utför aktiviteter som bildar beteendemönster. Vi kallar det för moment i vår träning. En dåre skulle kalla det för innovation. Vi orkar inte spendera någon tid på dårar. Det roliga med dårar är att de finns där även om vi inte spenderar vår tankekraft på att konstatera detta.



Ett moment vi gillar, jag och Nemo är momentet Knapphändig information. Momentet kan upplevas som smärtsamt eftersom det involverar en två meter hög snövall. På sommaren kan jag tänka mig att momentet utförs mot en vägg eftersom det ändå inte finns några utsikter för att lyckas. Momentet bygger på att jag som förare fokuserar mig på att glömma instinkter som begränsar min rörelseförmåga. Eller snarare glömma instinkter som bevarar mig från att glömma exakt varför jag ännu lever. Det man gör är att hålla i en pinne. Kasta pinnen över snövallen eller för all del över väggen. Gör nu ditt bästa för att hinna före hunden fram till pinnen. När du nått fram till pinnen ska du ställa dig i en väl vald pose som möjliggör din triumferade segervigg. Exakt hur denna vigg bör se ut är jag ännu inte helt säker på eftersom jag bara har haft tillfälle att träna detta moment separat. Det jag för närvarande vet är att det gör ont att springa in i en snövall. Snö som är så mjukt! tänker du. Ja, så tänker jag med. Därav namnet på momentet.



Moment två, Ge mig pinnhelvetet! Detta moment baseras likt föregående moment på bristande insikt. Som i det föregående momentet verkar hunden älska genomförandet. Om du har gott läkekött kan du för all del kombinera momentet Knapphändig information med momentet Ge mig pinnhelvetet! När din hund återvänder med pinnen och bjuder upp till kamp så tar du fighten. Det som kommer att inträffa efter detta beslut är insikten om att din hund aldrig ger upp. Aldrig i helvete. Du kan vara hur stark som helst men du älskar inte pinnen lika mycket. Hunden kommer ge dig dödsrycket oavsett hur mycket du slänger omkring dina krafter inledningsvis. Om hunden av en händelse råkar tappa greppet om pinnen är du om möjligt i en än större knipa. Om du känner för att träna segerviggen bör du göra det separat utan hundens närvaro.



Moment tre måste ändå vara Löpning med draglina och midjebälte. På skidor är detta moment ofta en ren njutning för föraren men som du säkerligen har fattat är vi inte inne på den grejen. Känslan du behöver uppleva är när hunden bestämmer benens frekvens. När du efter en mil och med pajade vader försöker lida dig mot målet och hunden belutar sig för att spurta sista kilometerna. Istället för den naturligt framåtlutade löpstilen fladdrar ryggen bakåt samtidigt som benen försöker studsa upp kroppen i luften med krafter som redan är slut. Momentet avslutas med att ni är hemma och att du förmodligen inte alls mår så bra, samtidigt som hunden plockar upp pinnen och frågar om moment ett och två kan genomföras.



Jag kommer att gå igenom fler träningsmoment, exempelvis Snöskottning med hund som är något av en vinterfavorit. Men nu tänkte jag skriva någonting om dagen i övrigt.



Min fader körde mig hem från jobbet idag. Han har en radio i bilen och högtalaren på min sida av bilen är olyckligt nog spräckt. Följden av det spruckna membranet är ett ljud som utöver radions ljud tillför mervärde i form av smärta i ljudgångarna. Norrbottensradion var på och veckans färsking började spela. Låten handlade om norra sverige och spelades av en grupp som måste stå nog bredbent för att rymma ett jävla kylskåp mellan benen. Det var kallt, tyst och ensamt. Alldeles absolut var situationen allvarlig. En slentrianmässig tolkning av livet från den överåldrigt emodepressiva sidan. Jag började skratta ljudligt i bilen och frågade min far vad han tyckte om situationen. Sången tog slut och den kvinnliga radioprataren tog vid och förtäljde att sången var en beskrivning av livet som det är i norra Sverige.



Både jag och min far kom till slutsatsen att om det är så livet ter sig bör vi genast finna oss ett vapen och förkorta lidandet. Vi släppte dock den tanken när vi fick veta att bandet kom från Boden.



Ja du. Det här är egentligen ett inlägg från min nya blogg. Valde till slut att lägga det här också. Det var inget fel på den gamla men jag har uppenbarligen koncentrationssvårigheter. I övrigt bör du överleva ett moment för att lära dig någonting av det. Många teorier pekar på det. Det är just därför jag för tillfället vet så lite om livet.
12:10 AM [1274 kommentarer]

Det är inte helt ovanligt att vissa påstår sig äga fotografiskt minne. Begreppet är etablerat men dock lika vetenskapligt bevisat som slagrutans förmåga att gripa mördare. Fotografiskt minne är en myt. Hjärnan är inte konstruerad för att tolka information fotografiskt. Det man kan lära sig är att medvetet uppmärksamma vissa egenskaper i ett rum. Efter en tid av träning blir du bättre och bättre på att snabbt scanna av ett rum efter minnesnoder. Träning av minnet gör det lättare att komma ihåg numeriska sekvenser. Bra små partytricks för att etablera ryktbarhet. Jag har själv på universitetet blivit utsatt för flera experiment med minnet samtidigt som jag läste MDI(Männsika-Dator-Interaktion). Det och det faktum att jag i relativt tidig ålder läste Stephen Kings Dance Macabre har lärt mig hur jag i vissa situationer om behovet finns kan skärpa till mig för ett ögonblick. Ofta sker det på bekostnad av någonting annat. Det King lärde mig i hans första självbiografi var att beskriva rum. Han fick mig att förstå att det var ganska mycket svårare än jag ville tro. Jag slog knut på min stackars hjärncell i fruktlösa försök att ens beskriva min toalett. Bättring har skett. Allting handlar om träning.

Och när det gäller träning kan vi gärna använda oss av den gamle Demosthenes som förebild. Han var - till att börja med en usel talare - en situation han vägrade acceptera. Han sprang till havet när det stormade och ställde sig längs stranden och försökte överrösta naturens oväsen med sin egen röst. Uttalet hans var mindre lyckat men han förfinade det genom att tala med munnen fylld av stenar. Det han insåg var att inget tillstånd är oföränderligt. Det fanns ingen lag som band honom vid uselhetens påle. Till slut upphörde skratten i forumet och applåderna fann sig tillrätta.

Nu kan vi kanske vara överrens om att Demosthenes var en jävligt motiverad kille. Men han fann en metod. Kunskap bygger på empiriskt hållbar vetenskap. Det jobbiga med empiriska bevis är att det tar tid att uppbringa dem. Det är enklare att bara kasta ur sig någonting populistiskt och låta legenden svepa iväg sanningen. Den religion som styr mänskligheten om tusen år kan vara baserad på de lögner som har starkast spridningskraft idag. Hubbard var sannerligen medveten om det.

Ett ofta förekommande minne för mig är från när jag var liten. Jag befann mig på Stengatan och vandrade från en kompis. Stengatan är ett hyreshusområde och jag kommer ännu väl ihåg platsen det hände på. Jag minns att jag såg någonting som liknade en blixt men med flera distinkta skillnader. Blixten löpte diagonalt och i låg fart. Det jag inte i dagsläget kan förstå är varför jag har så starka minnen av att det har inträffat. Varifrån kommer minnesbilden om inte sanningen? Det jag läst mig till under senare år är att det kan ha rört sig om en klotblixt. En klotblixt är ett än så länge inte förklarat fenomen som de tror beror på någon form av plasmaurladdning. De är oerhört sällsynta. Om det var en sådan jag såg får jag väl skratta mig lycklig över att vara en av de få som får se en sådan men problemet ligger i att jag redan som barn började tvivla på det här minnet. Det har visat sig att minnet är anpassningsbart och påverkbart. Det jag tror mig minnas kan vara en konstruktion.

Experiment med hypnos har visat att hjärnan är samarbetsvillig. Den som hypnotiserar kan i princip få den hypnotiserade att säga de saker som hypnotisören önskar höra. Vilket inte alls behöver ha någonting att göra med sanningen.

Studerade en ljusstark stjärna i Ersnäs för några kvällar sedan. Insåg att det inte kunde vara en stjärna utan förmodligen en planet. Planeten som ligger närmast tillhanda är Venus. Venus är orsaken till en stor del av de ufo-sightings som inträffat. Eftersom den reflekterar solljuset så kraftigt ger den ofta upphov till visuella hallucinationer. Det är inte så att vi alltid undviker en hallucination när den erbjuder sig.

Oftast slukar vi den hel.
1:14 AM [kommentar]